Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Der Leichenbegleiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige, satte jag mig i förbindelse med en
begravningsentreprenör för vidtagande av alla nödiga anordningar.
Entreprenören meddelade mig, att enligt tysk lag måste liket
balsameras, pris tusen mark. Jag visste att familjen inte var
rik. Jag beslöt att balsamera liket själv. Det var ingen tid
att förlora, vi var i mitten av juli och hettan var oerhörd.
Med hjälp av en vaktmästare från Anatomiska institutet
gjorde jag på natten en provisorisk balsamering som kostade
omkring tvåhundra mark. Det var den första balsamering
jag någonsin gjort, och det måste erkännas att den inte var
en succé, långt därifrån. Blykistan hoplöddes i min närvaro,
den yttre ekkistan inneslöts i enlighet med
järnvägsreglementet i en stor packlår. Begravningsentreprenören var
ansvarig och väl betald för likets transport per godståg till
Lübeck och därifrån per ångbåt till Stockholm, jag hade
inget mer med saken att göra. Den penningsumma jag fått
av modern för resan hem räckte knappast till att betala
hotell-räkningen. Jag protesterade förgäves mot den oskäligt höga
summa jag nödgats betala för sängkläderna och mattan i
sjukrummet. När alla räkningar var betalda, hade jag nätt
och jämnt pengar kvar att betala min egen resa till Paris.
Sedan min ankomst till Heidelberg hade jag inte varit utom
dörren, allt jag hade sett av staden var Hôtel de l’Europes
trädgård nedanför mina fönster. Jag tyckte att jag åtminstone
borde bese den ryktbara slottsruinen innan jag lämnade
Heidelberg där jag hoppades aldrig mer sätta min fot. När
jag stod vid bröstvärnet på slottsterrassen och såg ut över
Neckardalen vid min fot, kom en taxvalp rusande fram till
mig så fort hans små krokiga ben kunde bära den långa
smala kroppen och började slicka mig över hela ansiktet.
Hans illmariga ögon hade upptäckt min hemlighet så fort han
såg mig. Min hemlighet var att jag alltid längtat efter att äga
just en sån där liten ”Waldmann” som dessa originella små
hundar kallas i sitt hemland. Trots mina dåliga finanser köpte
jag Waldman för femtio mark och vi återvände i triumf
till Hôtel Victoria, Waldman tätt i hälarna på mig utan
koppel, fullkomligt säker på att hans husbonde var jag och
ingen annan.
På morgonen fick jag en ny räkning på någonting som hade
att göra med mattan i mitt rum. Mitt tålamod var slut, jag
hade redan gett ut åttahundra mark för mattor på Hôtel
Victoria. Två timmar senare skänkte jag mattan i sjukrummet
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
