Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Madame Réquin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Det är det finaste linne jag någonsin sett, sade min
kollega och höll upp en linonchemise. Och titta, fnissade han
och pekade på en adlig krona broderad i rött ovanför
bokstaven M, ma foi, mon cher confrère, vi rör oss tydligen
i den högre societeten! Parole d’honneur, hon är en mycket
vacker ung dam, fast det inte är mycket kvar av henne nu,
en utomordentligt vacker flicka som jag inte skulle ha något
emot att förnya bekantskapen med om hon kommer på benen
igen.
- Ah, la jolie broche! utropade han och höll upp en
diamantbrosch som tydligen fallit på golvet då vi tömde
väskan. Ma foi, den här broschen ser ut som om den räckte
till att betala mitt arvode i värsta fall. Man vet aldrig var
man har dessa utländska damer, hon kunde försvinna lika
mystiskt som hon kommit Gud vete varifrån.
- Vi är inte där ännu, sade jag och ryckte broschen ur
hans röda fingrar och stoppade den i fickan, enligt fransk lag
går begravningsentreprenörens räkning före läkarens. Vi vet
ännu inte vilken av de två räkningarna som kommer att
presenteras först. Vad beträffar barnet...
- Barnet betyder ingenting, fnissade han, vi har gott om
nyfödda barn om det gäller. Madame Réquin expedierar ett
par gånger i månaden ett halvt dussin ungar med ”le train
des nourrices” från Gare d’Orléans. Men jag har inte råd
att låta modern gå mig ur händerna, jag måste tänka på min
statistik, härifrån har jag redan undertecknat två dödsattester
på fyra veckor.
Kvinnan var ännu halvt medvetslös när jag i gryningen
lämnade huset, men pulsen var stadigare och jag sade till
doktorn att jag trodde hon skulle leva. Jag måste själv ha
varit illa däran för att ha kunnat ta emot den kopp svart
kaffe som madame Réquin serverade mig i sitt lilla ruskiga
förmak när jag vacklade utför trappan.
- Ah, la jolie broche, sade madame Réquin, då jag
överlämnade broschen i hennes förvar. Tror doktorn att stenarna
är äkta? undrade hon och höll broschen nära gaslågan. Det
var en mycket vacker diamantbrosch med bokstaven M under
en adlig krona av rubiner. Glansen från stenarna var
tydligen den rätta, men glittret i madame Réquins giriga ögon
var misstänkt.
- Nej, sade jag för att reparera min dumhet att ha lämnat
henne broschen, jag är säker på att det bara är en imitation.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
