Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Vicomte Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag gick upp till grevens sovrum för att säga honom farväl.
Han höll redan på att gå till sängs och sade att han var
mycket sömnig, lyckliga människa! Just som jag önskade
honom god natt hörde jag en hund tjuta nere i hallen. Jag
visste att Tom väntade på mig i sitt vanliga höra därnere,
greven som var stor hundvän hade till och med gett honom
en liten matta för att han skulle ha det bekvämt. Jag sprang
nerför trapporna så fort jag kunde. Tom låg hopkrupen vid
dörren sakta kvidande och med blod rinnande ur munnen.
Böjd över honom stod vicomte Maurice och sparkade honom
ursinnigt. Jag kastade mig över vilden så oväntat att han
förlorade balansen och föll omkull på golvet. Ett andra välriktat
knytnävsslag fällde honom till golvet för andra gången när
han försökte resa sig upp. Jag ryckte till mig min hatt och
sprang med Tom i armarna till min vagn och körde i full
fart till Avenue de Villiers. Det var redan från början
tydligt att hunden led av svåra inre skador. Jag satt hos honom
hela natten, hans andhämtning blev tyngre och tyngre och
blödningen upphörde inte. På morgonen sköt jag min trogne
vän med egen hand för att bespara honom vidare plågor.
Det var en lättnad för mig när jag på eftermiddagen
mottog ett brev från två av vicomte Maurices regementskamrater
med anhållan om att jag ville sätta dem i förbindelse med
mina sekundanter, vicomten hade efter någon tvekan beslutat
göra mig den äran etc. etc.
Jag lyckades med svårighet övertala överste Staaff att
bistå mig i vad som stundade. Min vän Edelfelt skulle bli
min andre sekundant. Norström skulle assistera som läkare.
- Aldrig i hela mitt liv har jag haft en sådan tur som
under dessa sista tjugufyra timmar, sade jag till Norström
när vi satt och åt vår middag vid vårt vanliga bord på Café
de la Régence. Sanningen att säga var jag förskräckligt rädd
att jag skulle bli rädd. Istället har min nyfikenhet att se hur
jag skulle klara mig upptagit mina tankar så helt och hållet
att jag inte haft en minut att tänka på något annat. Du vet
hur intresserad jag är av psykologi.
Norström var tydligen inte det minsta intresserad av
psykologi den kvällen, det var han förresten aldrig. Han var
ovanligt tyst och högtidlig, då och då såg han på mig med
ett nästan ömt uttryck som kom mig att skämmas.
- Hör på, Axel, sade han med något osäker röst, hör
på...
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
