Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora förvåning översten sitta i mitt väntrum. Hans hustru
ville stanna en vecka i Paris för att göra några uppköp, deras
yacht skulle möta dem i Marseille för en tur i Medelhavet.
Jag inbjöds till lunch följande dag på Hôtel du Rhin, hans
hustru skulle bli glad om jag ville ta henne med mig för att
bese ett av barnsjukhusen efter lunchen. Då jag inte kunde
luncha med dem, gjorde vi upp att hon skulle hämta mig vid
Avenue de Villiers efter min mottagning. Mitt väntrum var
ännu fullt av folk när hennes eleganta landå stannade framför
porten. Jag skickade ner Rosalie för att be henne fortsätta
sin åktur och komma tillbaka om en halvtimme, såvida hon
inte föredrog att vänta i matsalen tills jag var färdig med mina
patienter. En halvtimme senare fann jag henne i matsalen med
John i knät, livligt intresserad av hans förevisning av sina
olika leksaker.
- Han har era ögon, sade hon och såg från John till mig.
Jag visste inte att ni var gift.
Jag svarade att jag inte var gift. Hon rodnade lätt och
började bläddra i Johns nya bilderbok. Snart fattade hon
mod igen och frågade med kvinnans vanliga envisa
nyfikenhet om Johns mor var svenska, hans hår var så ljust, hans
ögon så blå.
Jag förstod mycket väl vad hon menade. Jag visste att
Rosalie, portvakten, mjölkbudet och bagaren var säkra på
att jag var Johns far, jag hade hört min egen kusk tala om
honom som ”le fils de monsieur”. Jag brydde mig föga om
att de trodde att jag var Johns far, jag hade förresten nästan
börjat tro det själv. Men jag tyckte att Johns nya vän hade
rätt att veta sanningen. Jag sade henne skrattande att jag lika
lite var hans far som hon var hans mor, att han var ett
föräldralöst barn med en mycket sorglig historia. Hon gjorde
klokare i att inte fråga ut mig, det skulle bara göra henne ont.
Jag vek upp ärmen på hans blus och pekade på ett fult ärr
på armen. Han hade det bra nu hos Rosalie och mig, men jag
var inte säker på att han hade glömt det förflutna förrän jag
sett honom skratta. Han skrattade aldrig.
- Det är sant, sade hon sakta, han har inte skrattat en
enda gång som andra barn gör när de kommer och visar upp
sina leksaker.
Jag sade att vi känner mycket litet till små baras mentalitet,
vi är främlingar i deras värld. Bara en mors instinkt kan
någon gång tränga in i deras tankar.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
