Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mumlat det ord alla bara älskar att säga och alla kvinnor
älskar att höra: - Mamma! Mamma!
Hon lade honom till sängs igen, han hade en orolig natt,
hon vek inte från hans sida. Framemot morgonen tycktes hans
andhämtning lite lättare, han slumrade till. Jag påminde
henne om löftet att lyda mig och förmådde henne med stor
svårighet att lägga sig på sängen en stund, Rosalie skulle
säga till så snart han vaknade. När jag återvände till hans
rum i dagbräckningen viskade Rosalie med fingret på
munnen att de båda sov.
- Se på honom, viskade hon, se på honom! Han drömmer!
Hans ansikte var fridfullt och klart, hans läppar log. Jag
lade handen över hans hjärta. Han var död. Mina ögon
vandrade från den leende gossens ansikte till den sovande
kvinnans sorgsna drag. Det var samma ansikte.
Hon tvättade hans kropp, kysste ärret på hans arm och
klädde honom för sista gången. Inte ens Rosalie fick hjälpa
henne att lägga honom i kistan. Hon skickade ut Rosalie två
gånger för att skaffa den rätta sortens kudde, hon tyckte
hans huvud låg obekvämt.
Hon bönföll mig om att jag inte skulle skruva på locket
förrän nästa dag. Jag sade henne att hon kände livets bitterhet
men inte Dödens, jag var läkare, jag kände bådadera. Jag
sade henne att Döden hade två ansikten, det ena skönt och
fridfullt, det andra fientligt och hemskt. Gossen hade lämnat
livet med ett leende på läpparna, Döden skulle inte låta det
stanna där länge. Det var nödvändigt att tillsluta kistan
i kväll. Hon böjde sitt huvud och sade ingenting. När jag
lyfte upp locket brast hon i gråt och snyftade fram att hon
inte kunde skiljas från honom och lämna honom alldeles
ensam på den främmande kyrkogården.
- Varför skiljas från honom, sade jag, varför inte ta honom
med er hem, han väger så litet, varför inte låta honom följa
med på er yacht och begrava honom på er lilla kyrkogård
i Kent?
Hon log genom tårarna, samma leende som gossens. Hon
sprang upp.
- Kan jag? Får jag? ropade hon nästan med glädje.
- Det kan ordnas så, det ska ordnas så om ni bara låter
mig skruva på locket nu, det är ingen tid att förlora, om vi
dröjer längre blir han förd till kyrkogården i Passy i morgon
bitti.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
