Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De skulle stanna kvar i Paris, han visste inte hur länge, inte
brydde han sig om det heller så länge hans hustru var belåten,
hon hade aldrig varit vid bättre lynne än nu. översten hade
rätt, uttrycket i hennes ansikte var helt förändrat, en oändlig
ömhet lyste ur hennes mörka ögon.
Gossen sov illa, ofta när jag stod och såg på honom innan
jag gick till sängs tyckte jag att han såg febrig ut. Rosalie
sade att han hostade mycket om nätterna. En morgon hörde
jag det ödesdigra rasslet i hans högra lungspets. Jag visste
bara alltför väl vad det betydde. Jag måste tala om det för
hans nya väninna, hon sade att hon redan förstått det, hon
hade troligen ve.tat det före mig. Jag ville skaffa en
sjuksköterska för att hjälpa Rosalie, men det ville hon inte höra
talas om. Hon bönföll att få bli hans sköterska och jag gav
vika. Det var i själva verket ingenting annat att göra, till och
med i sömnen blev gossen orolig så fort hon lämnade
rummet. Rosalie fick sova tillsammans med kokerskan i
vindskammaren, hertigens dotter sov på hjälphustruns säng i Johns
rum. Några dagar senare fick han en lätt lungblödning,
temperaturen steg mot kvällen, det var tydligt att sjukdomen
skulle få ett snabbt förlopp.
- Han lever inte länge, sade Rosalie med näsduken för
ögonen, han ser redan ut som en ängel.
Han tyckte om att få sitta en stund i sin sköterskas knä
och känna tryggheten av hennes moderliga ömhet medan
Rosalie bäddade hans säng till natten. Jag hade alltid tyckt
att John var en rar liten gosse, men jag skulle aldrig ha kallat
honom vacker. När jag såg på honom nu föreföll hans ansikte
förändrat, hans ögon var mycket större och mörkare. Han
hade blivit ett ovanligt vackert barn, skönt som kärlekens
genius, eller kanske Dödens. Jag såg på de båda ansiktena,
kind mot kind. Mina ögon fylldes med undran. Var det
möjligt att den oändliga kärlek som från denna kvinnas hjärta
strålade mot det döende barnet kunnat omdana hans mjuka
ansiktsdrag till en obestämd likhet med hennes egna?
Bevittnade jag ännu ett av livets många under? Eller var det Döden,
den store bildhuggaren, som begynt att med mästerlig hand
modellera om och förädla detta barnansikte innan han slöt
dess ögonlock? Samma rena panna, samma utsökta
ögonbrynskurva, samma långa ögonfransar. Till och med munnen
skulle vara densamma om bara hans läppar kunnat le, såsom
jag en enda gång sett henne le en kväll då han i sömnen
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
