Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
missarien att denne man snarligen skulle bli miljonär om
han kunde sin medicin bara hälften så bra som sin psykologi.
När jag gick hem avundades jag inte min kollega hans
tvåhundratusen francs, men jag avundades honom att han
visste vad hans inkomster uppgick till. Jag hade länge önskat
veta hur stora mina inkomster var. Att jag förtjänade mycket
pengar var tydligt. Jag hade alltid fullt upp med kontanter
när jag behövde pengar till något. Jag hade en vacker våning,
ett elegant ekipage, en förträfflig kock, och nu sedan mamsell
Agata lämnat mig såg jag ofta mina vänner på middag vid
Avenue de Villiers och bjöd dem på det bästa av allting.
Två gånger hade jag gjort en hastig resa till Capri, den ena
gången för att köpa mastro Vincenzos hus, den andra för att
bjuda en stor summa pengar åt den okände ägaren av San
Micheles lilla kapell - det tog mig tio år att ordna den affären.
Mina rum vid Avenue Villiers var fulla av konstsaker och
antikviteter och över ett dussin gamla klockor slog timmarna
under mina redan då ofta sömnlösa nätter. Av någon
oförklarlig orsak bröts dessa perioder av rikedom inte sällan av
andra då jag inte hade några pengar alls. Rosalie visste det.
Norström visste det också, för jag måste ofta låna pengar av
honom. Han sade att det endast kunde förklaras av någon
defekt i mitt mentala maskineri, enda räddningen vore att föra
noggranna räkenskaper och regelbundet skicka räkningar till
patienterna liksom alla mina kolleger gjorde. Jag sade att det
var hopplöst att försöka föra räkenskaper, och vad räkningar
angick hade jag aldrig skrivit några och skulle aldrig komma
att göra det. Vårt yrke var konstnärskap och inte köpenskap,
att schackra med lidandet vore en förödmjukelse. Jag blev
blossande röd när en patient lade sitt tjugufrancsstycke på mitt
bord, och om han stack det i min hand kände jag det som
om jag ville slå honom. Norström sade att detta enbart var
fåfänga och högfärd och att jag lugnt skulle stoppa i fickan
alla pengar jag kunde komma åt liksom mina kolleger gjorde,
om det så också var begravningsentreprenören som gav mig
dem. Jag sade att vårt yrke var ett heligt kall som stod lika
högt som prästens, om inte högre, att oskäligt höga
förtjänster borde vara förbjudna i lagen. Läkarna borde avlönas
av staten och avlönas väl, som domarna i England. De som
inte gillade en dylik anordning kunde spekulera på börsen
eller öppna en butik. Läkarna skulle gå omkring som visa
män, ärade och omhuldade av alla sina medmänniskor. De
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
