Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rande läkare jag vågade vända mig till när jag behövde
rådgöra om någon medellös patient. Professor Tillaux, den
ryktbare kirurgen, var den tredje. Han skötte sin stora klinik på
Hôtel-Dieu på samma humana sätt som Potain sin på Hôpital
Necker. Han var som en far för sina patienter och ju fattigare
de såg ut dess mer tycktes han intressera sig för dem. Som
lärare var han den bäste jag känt, hans Anatomie
Topo-graphique talar för sig själv. Han var en underbar operatör
och förband alltid själv sina patienter. Det var något nordiskt
över hans rättframma enkla sätt och hans blå ögon, han kom
förresten från Bretagne. Han var utomordentligt vänlig och
överseende mot mig och mina många misstag, och att jag
inte blev en god kirurg var sannerligen inte hans fel. Jag har
honom att tacka för så mycket, jag är till och med övertygad
om att jag har honom att tacka för att jag ännu går på mina
två ben. Jag kan gärna berätta den historien här inom
parentes.
Jag hade arbetat strängt hela den långa heta sommaren
utan en enda dags vila, plågad av sömnlöshet och dess
vanliga följeslagare modlöshet. Jag var häftig och retlig mot
mina patienter, och när hösten kom började till och med
min flegmatiske vän Norström förlora tålamodet med mig.
Slutligen sade han mig en dag när vi åt middag tillsammans,
att om jag inte genast tog en månads semester skulle jag
alldeles gå under. Capri var för hett, Schweiz vore rätta
platsen för mig. Jag hade alltid en viss respekt för Norströms
sunda förnuft. Jag visste att han hade rätt, fast hans premisser
var oriktiga. Det var inte överansträngning utan något helt
annat som hade tagit modet från mig, låt oss inte tala om det
här. Tre dagar senare var jag i Zermatt och satte genast
igång med att försöka utröna om livet ovan snögränsen var
mindre sorgligt än under densamma. Isyxan blev en ny
leksak för mig i det gamla spelet om Liv och Död. Jag började
där de flesta andra alpinister slutar - med Matterhorn.
Hopbunden med två förare på ett isbelupet klipputsprång som var
tre gånger så stort som mitt matsalsbord satt jag en hel natt
under det vreda bergets skugga i en rasande snöstorm. Jag
var intresserad att höra mina två förare berätta att vi hängde
på samma klippa varifrån Hadow, Hudson, lörd Francis
Douglas och unge Taugwalder slungats ner på Zmuttglaciären
femtusen fot nedanför under Whimpers första bestigning av
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
