Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matterhorn. I daggryningen fann vi Burckhardt Jag krafsade
snön från hans ansikte, det var fridfullt och stilla som en
sovandes. Han hade frusit ihjäl. Vid foten av berget hann vi
ifatt hans två förare som släpade mellan sig hans halvt
medvetslöse kamrat Davies, vilkens liv de räddat med fara för sina
egna.
Två dagar senare slungade Schreckhorn, den bistre jätten,
sin vanliga lavin av lösa klippblock mot inkräktarna. Han
bommade, men det var ändå ett mästerskott, ett klippblock
som skulle ha slagit omkull en katedral dånade förbi oss på
ett avstånd av mindre än tjugu meter. Några dagar senare
såg jag Die Jungfrau för första gången. Jag tappade genast
huvudet och satte i väg mitt i natten på giljarfärd. Dalen
under våra fötter låg ännu i dunkel och furorna kring oss
sov med snötyngda huvuden när den fagra ungmön vaknade
bland bleknande stjärnor. Jag nästan sprang uppför branten
i min iver att famna den sköna. I början såg det ut som om
hon skulle säga ja, men när jag ville plocka några Edelweiss
från fållen av hennes skimrande mantel blev hon plötsligt
skygg och dolde sitt anlete bakom branten. Ju närmare jag
trodde mig nalkas förtrollerskan, desto fjärmare flydde hon
undan min blick. Snart försvann hon helt och hållet bakom
ett guldglänsande moln av solrök och dimma, precis som sin
jungfruliga syster Brynhilde i sista akten av Valkyrian. Den
gamla trollpackan som det ålåg att likt en svartsjuk duenna
vaka över ungmön lockade oss sedan in i en labyrint av
hemska stup och gapande klyftor, färdiga att sluka oss vid
vartenda steg. Det slutade med att vi för att rädda våra
liv måste vända tillbaka till utgångspunkten. Besviken och
modstulen släpades jag av mina två förare ner i dalen igen.
Så slutade min giljarfärd till Die Jungfrau. Inte undra på att
jag var på dåligt humör, jag hade redan fått korgen en gång
förut samma sommar av en annan fager ungmö. Men ungdom
vet bot för allt. Även för hjärtesår. Åkomman är förresten
inte så farlig som folk säger, poeternas beskrivning av
sjukdomen är överdriven. Visst svider det en stund, men med en
smula sömn och hårt arbete går det snart över. Tankarna har
för brått att finna tid att slå sig till ro bland sköna damer,
livet är för kort för långa herdeidyller.
Nästa söndag - jag kommer till och med ihåg datum för
det var min födelsedag - rökte jag belåten min pipa på toppen
av Mont Blanc där de flesta, enligt mina förares utsago,
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
