Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räcker ut tungan för att få mer luft i lungorna. Den dagens
äventyr har jag berättat på annat håll, men eftersom boken
är utgången vill jag berätta det här för att man skall förstå
vad jag har professor Tillaux att tacka för.
Att bestiga Mont Blanc på vintern och på sommaren är
jämförelsevis lätt. Endast en dåre bestiger Mont Blanc på
hösten, innan dagens sol och nattens frost hunnit fästa den
nyfallna snön vid de långa bergssluttningarna. Bergets konung
förlitar sig på sina laviner som försvar mot inkräktare, liksom
Schreckhorn förlitar sig på sina farliga projektiler av lösa
klippblock.
Det var vid lunchdags, jag tände min pipa på toppen.
Samtliga turister på hotellet i Chamonix beskådade i tur och
ordning genom teleskopet de tre flugorna som kravlade
omkring på den gamle bergakungens vita kalott. Medan
turisterna satt vid sin lunch, trevade vi oss mödosamt ner genom
Mont Maudits igensnöade couloir för att sedan dyka upp
igen i deras teleskop på le Grand Plateau. Ingen av oss sade
ett ord, vi visste att blotta ljudet av en människoröst kunde
sätta en lavin i gång. Plötsligt såg sig Bosson om och pekade
med isyxan på ett svart streck draget som av en jättehand
tvärs över den vita snöplatån.
- Wir sind alle verloren, mumlade han. Det omätliga
snöfältet splittrades mitt itu med ett åsklikt dån och lavinen satte
i gång med svindlande fart. Jag hade inte tid att bli rädd,
jag kände ingenting, jag visste ingenting. Men samma
reflexrörelse som i Spallanzanis ryktbara experiment tvingade
hans huvudlösa groda att lyfta foten till den punkt han
prickade in med en nål - samma reflexrörelse tvang det stora
medvetslösa djuret att höja handen i reaktion mot den skarpa
smärtan på hans huvudsvål. Den oklara förnimmelsen från
sinnesytan väckte i min bedövade hjärna
självbevarelseinstinkten - den sista som dör. Jag gjorde en förtvivlad ansträngning
för att befria mig från snömassorna som jag låg begravd
under. Plötsligt såg jag de blå glänsande isväggarna runt
omkring mig, jag såg dagens ljus genom öppningen i isklyftan
som jag slungats ner i av lavinen. Egendomligt nog kände
jag ingen rädsla, inte heller hade jag någon redig tanke om
vare sig det förflutna, det närvarande eller framtiden. En
obestämd förnimmelse trevade sig mödosamt fram genom
min domnade hjärna tills den slutligen nådde medvetandet.
Jag kände genast igen den, det var min gamla mani, min
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
