Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. La Salpêtrière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
18
La Salpëtrière
Jag underlät sällan att bevista professor Charcots ryktbara
legons du Mardi i la Salpëtrière som just då huvudsakligen
behandlade hans grande hystérie och hypnotismen. Den stora
aulan var fylld till sista plats av en mångskiftande publik
dit-lockad från hela Paris, författare, journalister, berömda
aktörer och aktriser, fashionabla demimonder, alla sjukligt
nyfikna på att bevittna hypnotismens märkliga fenomen, dittills
halvt förgätna sedan Mesmers och Braids dagar. Det var
under en av dessa föreläsningar som jag blev bekant med Guy de
Maupassant, redan då ryktbar genom sin Fettpärlan och
sin oförgätliga Huset Tellier. Vi brukade ha långa samtal
om hypnotism och alla slags själsliga rubbningar, han
tröttnade aldrig på att försöka dra ur mig det lilla jag visste härom.
Han ville också veta allt möjligt om sinnessjukdom, han
samlade just då material till sin fruktansvärda bok Horla, en
trogen bild av hans egen tragiska framtid. Han gjorde mig till
och med en gång sällskap till professor Bernheims klinik i
Nancy, som öppnade mina ögon för Salpëtrièreskolans
brister i fråga om hypnotism. Jag var också under en vecka gäst
ombord på hans yacht. Jag kommer så väl ihåg hur vi satt
uppe en hel natt och talade om döden i den lilla salongen på
hans ”Bel-Ami”, förankrad utanför Antibes. Han var rädd för
döden. Han sade att tanken på döden sällan lämnade honom.
Han ville få reda på olika slags gifter, hur hastigt och hur
relativt smärtfritt de verkade. Men isynnerhet envisades han att
fråga mig om hur det var att dö genom drunkning. Jag sade
honom att jag trodde att drunkningsdöden utan livbälte var
en relativt lätt död, med livbälte kanske den värsta av alla.
Jag kan ännu se honom stirra med sina mörka ögon på
livbältena som var upphängda vid hyttdörren. Han sade att han
skulle kasta dem överbord nästa morgon. Jag frågade honom
om han ämnade sända oss till botten under vår planerade
seglats till Korsika. Han satt tyst en stund.
Nej, sade han slutligen, när allt kom omkring trodde han
att han helst ville dö i armarna på en kvinna. Jag sade honom
att om han fortsatte att leva som han nu gjorde, hade han
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
