Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. La Salpêtrière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda chanser att få sin önskan uppfylld. Medan jag talade
vaknade Yvonne, sträckte ut handen efter ett glas champagne
och somnade igen med huvudet i hans knä. Hon var
balettdansös, knappt arton år gammal, van sedan barndomen vid
de okyska smekningarna från någon vieux marcheur i
operans kulisser, och hon drev nu hjälplöst mot sin undergång
ombord på ”Bel-Ami” i knät på sin fruktansvärde älskare.
Jag visste att inget livbälte kunde rädda henne. Jag visste att
hon skulle vägra ta emot det om jag räckte henne det. Jag
visste att hon givit sitt hjärta såväl som sin kropp åt denne
omättlige vällusting som inte hade användning för annat än
hennes kropp. Jag visste vad hennes öde skulle bli, hon var
inte den första flicka jag sett sova med huvudet i hans knä.
Hur pass ansvarig han var för vad han gjorde är en annan
fråga. Ångesten som brann dag och natt i hans sjuka hjärna
avspeglades i hans ögon, jag för min del ansåg honom redan
förlorad. Jag visste att giftet i hans egen Fettpärlan hade
börjat sitt förstörelseverk i denna magnifika hjärna. Visste
han det själv? Ofta trodde jag det. Manuskriptet till hans På
Medelhavet låg framme på bordet, han hade just läst några
kapitel för mig, kanske de bästa han någonsin skrivit. Med
febril hast fortsatte han att skapa mästerverk efter mästerverk,
hetsande sin oroliga hjärna med champagne, eter, kokain och
alla möjliga andra gifter. En ändlös följd av kvinnor
påskyndade förstörelseverket, kvinnor rekryterade från alla håll,
från Faubourg St-Germain till boulevarderna, aktriser,
balettdansöser, midinetter, grisetter, vanliga gatflickor - ”le
taureau triste” brukade hans vänner kalla honom. Han var
ytterligt stolt över sina erövringar och gjorde ofta antydningar
om mystiska damer ur den högsta societeten som släpptes in
i hans våning vid Rue Clauzel av hans trogne betjänt Francois
- det första symtomet på hans kommande folie de grandeur.
Han brukade allt emellanåt komma rusande uppför trapporna
till Avenue de Villiers, sätta sig i ett hörn i mitt skrivrum och
se på mig under tystnad med den där sjukligt stela blicken
som jag så väl kände. Ibland kunde han stå orörlig och
stirra på sig själv i spegeln över cheminén som om han sett en
främling. En dag berättade han, att medan han suttit vid sitt
skrivbord och arbetat på sin nya roman hade han blivit
högeligen överraskad av att se en främling komma in i
arbetsrummet trots betjäntens stränga vaksamhet. Främlingen hade
slagit sig ner mitt emot honom vid skrivbordet och börjat diktera
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
