Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Sömnlöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därpå kom turen till prinsessan Mathilde, don Pedro av
Brasilien, flera ryska storfurstar, en österrikisk ärkehertiginna
och infantinnan Eulalia av Spanien.
Min vän Norström, som efter återkomsten från Chantilly
lydde mig blint, var av mig förbjuden att ta emot några som
helst andra patienter än kungligheter till dess jag bestämde
annorlunda. Jag förklarade att detta var en riktig taktik,
grundad på sunda psykologiska fakta. Redan efter två månader
var Norström tillbaka i sin eleganta våning vid Boulevard
Haussmann, med mottagningsrummet fullpackat av patienter
från alla länder, amerikaner först och främst. På hösten
utkom hans Manuel de Massage Suédois av doktor Gustaf
Norström, Paris, Librairie Hachette, i största hast hopkokad
av oss ur olika svenska källor. Samtidigt utkom en amerikansk
upplaga i New York. Tidigt på våren kallades Norström till
Newport för att behandla mr Vanderbilt, honoraret skulle
bestämmas av honom själv. Till Norströms bestörtning förbjöd
jag honom att resa till Amerika, och en månad senare
skeppades den gamle mångmiljonären till Europa för att inta sin
plats bland Norströms övriga patienter - en levande reklam
i jättebokstäver, synlig över hela Förenta staterna. Norström
låg i från morgon till kväll med att knåda patienter med sina
jättelika tummar, hans tumdynor hade småningom antagit
proportionerna av meloner. Snart nödgades han till och med
sluta upp med sina lördagskvällar i Skandinaviska klubben,
där han drypande av svett brukade galoppera kring med alla
damerna i tur och ordning för att motionera sin lever. Han
sade alltid att det inte fanns någonting så hälsosamt som dans
och ymnig transpiration om man ville hålla levern i skapligt
skick.
Norströms fenomenala framgång gjorde mig så glad att jag
för en tid nästan glömde min egen förödmjukelse. Det dröjde
dock inte länge förrän den gjorde sig påmint igen, först i mina
drömmar, sedan i mina vakna tankar. Ofta, just som jag höll
på att somna, såg jag bakom mina slutna ögonlock den sista
förödmjukande scenen som utspelats innan ridån gick ner
för min framtid. Jag såg Charcots flammande ögon blixtra
genom mörkret, jag såg mig själv eskorterad av två av hans
assistenter och som en brottsling mellan två poliser lämna la
Salpëtrière för sista gången. Jag förstod min egen dårskap, jag
insåg att Norströms diagnos ”don Quijotisk dumdristighet
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
