Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Sömnlöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parad med omätlig fåfänga” var riktig när allt kom omkring.
Don Quijote igen!
Snart slutade jag helt och hållet upp att sova, jag råkade
in i en period av akut sömnlöshet så fruktansvärd att jag var
nära att mista förståndet. Sömnlöshet dödar inte sitt offer,
såvida offret inte dödar sig själv - sömnlöshet är den vanligaste
orsaken till självmord. Men den dödar en människas
livsglädje, suger blodet ur hennes hjärna och hjärta som en vampyr.
Den kommer henne att minnas under natten det som var
meningen att hon skulle glömma under barmhärtig sömn. Den
kommer henne att glömma under dagen vad som var
meningen hon skulle minnas. Minnet är det första som går överbord,
snart spolas också vänskap, kärlek, pliktkänsla och till och
med medlidande bort. Endast förtvivlan stannar kvar på det
dömda skeppet och styr det obönhörligt mot klipporna till
total undergång. Voltaire hade rätt när han likställde sömnen
med hoppet.
Jag miste inte förståndet, jag tog inte livet av mig. Jag höll
ut med mitt tunga arbete så gott jag kunde, likgiltig för hur
det gick med mina patienter, likgiltig för hur det gick med
mig själv. Akta er noga för en läkare som lider av sömnlöshet.
Många av mina patienter började klaga över att jag var
brutal och otålig mot dem, många lämnade mig, många stannade
kvar trots allt, desto värre för dem. Först då de var nära att
dö tycktes jag vakna upp ur min apati, för jag fortfor att
intressera mig för Döden långt efter det jag upphört att
intressera mig för Livet. Jag kunde ännu studera min dystre kollega
med samma nyfikenhet som när jag var student i la Salle
Ste-Claire, i förhoppning att trots allt kunna avtvinga honom hans
fruktansvärda hemlighet. Jag kunde sitta tåligt hela natten
vid en döende patients säng efter att ha försummat honom när
jag kanske kunde ha räddat honom. Ofta fick jag höra att det
var snällt av mig att sitta uppe hela natten fast inget mera
fanns att göra och de andra läkarna hade gått sin väg. Men
vad gjorde det mig om jag satt på en stol vid en annan
människas säng eller låg vaken i min egen? Som väl var räddades
jag av min tilltagande misstro till medikamenter från total
undergång, högst sällan tog jag något av de många sömnmedel
som jag skrev ut åt andra nästan varenda dag. Rosalie var min
husläkare. Jag svalde lydigt tisane efter tisane som hon
komponerade från sin outtömliga franska farmakopé av
undergörande örter. Rosalie var tydligen mycket bekymrad över
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
