Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Sömnlöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig. Snart upptäckte jag till och med att hon ibland på eget
bevåg skickade bort mina patienter när hon tyckte att jag såg
för trött ut. Jag försökte bli ond men orkade inte gräla på
henne.
Norström började tydligen också bli orolig för mig. Våra
roller var ombytta, han klättrade uppför lyckans hala fallrep,
jag klättrade ner. Det gjorde honom vänligare än någonsin
mot mig, jag förundrade mig ständigt över hans tålamod.
Han brukade ofta komma och dela min ensliga middag på
Avenue de Villiers. Jag dinerade aldrig borta, bjöd aldrig hem
någon till mig, gick aldrig ut i sällskapslivet som jag förut så
ofta gjort. Nu tyckte jag bara det var bortkastad tid, det enda
jag önskade var att bli lämnad ifred och få sova.
Norström tyckte att jag skulle resa till Capri på ett par
månader och vila mig, han var säker på att jag sedan skulle
komma tillbaka som en helt annan människa och sköta min
stora praktik som förr. Jag sade att om jag reste till Capri nu,
så skulle jag aldrig återvända till Paris, jag hatade storstadens
artificiella liv mer och mer. Jag ville inte längre öda bort
mina år i denna atmosfär av sjukdom och ruttenhet. Jag ville
lämna denna tillvaro på allvar. Jag ville inte vara en läkare
på modet, ju fler patienter jag fick, desto tyngre kände jag
blacken om foten. Jag hade många andra intressen i livet än
att sköta om mina rika amerikaner och nevrotiska damer. Vad
brydde jag mig om hans ständiga prat om att kasta bort ”min
lysande framtid”, min framtid låg bakom mig. Han visste
mycket väl att jag saknade de nödiga förutsättningarna för att
bli en berömd läkare, att jag var en läkare på modet berodde
enbart på osviklig tur. Han visste också att mycket pengar
kunde jag varken förtjäna eller behålla. Förresten ville jag
inte ha mycket pengar, jag visste inte vad jag skulle göra med
dem. Jag var rädd för pengar, jag hatade pengar. Jag ville
leva ett enkelt liv bland enkla naturliga människor. Kunde de
varken läsa eller skriva, så mycket bättre. Allt vad jag
behövde var ett rum med vitkalkade väggar, en hård säng, ett enkelt
furubord, ett par stolar och ett piano. Fågelkvitter utanför
mitt öppna fönster och havsbrus i fjärran. Allt vad jag
verkligen satte värde på kunde fås för mycket litet pengar, jag
skulle vara fullkomligt lycklig i den enklaste omgivning bara
jag slapp störande osköna ting omkring mig.
Norströms ögon vandrade långsamt runt rummet från
quat-trocentotavlorna till den florentinska madonnan på min prie-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
