Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Piazza di Spagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och deras nervösa fruar. Deras företagsamma döttrar som
placerat sina dollars och sin fåfänga hos förste bäste romerske
prins till salu, började också kalla mig till sina dystra gamla
palats för att konsultera mig rörande de olika symtomen på
sina desillusioner. De övriga talrika amerikanska turisterna
följde efter som en flock får. De tio amerikanska
praktiserande läkarna i Rom delade snart samma öde som drabbat deras
engelska kolleger. De hundratals modellerna, som i sina
pittoreska kostymer från bergen kring Montecassino satt på
Spanska trappan under mina fönster, var alla mina patienter.
Alla blomsterförsäljerskorna på Piazza di Spagna kastade små
violbuketter i min vagn när jag åkte förbi i utbyte mot några
bröstdroppar åt deras otaliga barnungar. Min poliklinik i
Tra-stevere spred mitt rykte som underdoktor över Roms alla
fattigkvarter. Jag var på benen från morgon till kväll, jag sov
härligt från kväll till morgon, ifall jag inte blev efterskickad
under natten, vilket hände mycket ofta men inte gjorde mig
något, jag var okänslig för trötthet på den tiden. Snart åkte
jag omkring i Rom i en elegant rödhjulig Viktoria dragen av
två superba ungerska hästar medan min trogne lapphund
Tap-pio satt på sätet bredvid mig. Jag medger gärna att det var ett
något ovanligt läkarekipage och att det lätt kunde ha
miss-tytts som reklam, om jag inte redan passerat det stadium då
jag behövde göra reklam för mig. I alla händelser var det en
nagel i ögat på mina fyrtiofyra kolleger, inget tvivel därom.
Några av dem åkte i högtidliga gamla kalescher från Pio
No-nos tid som såg ut som om de varit avsedda att när som helst
kunna adapteras till likvagnar för avlidna patienter. Andra
vandrade dystert omkring i långa bonjourer med höga hattar
nerdragna i pannan liksom försjunkna i djupa meditationer
över vem de skulle balsamera härnäst. De glodde alla
ursinnigt när jag åkte förbi, de kände mig allihop till utseendet.
Snart tvingades de också lära känna mig på närmre håll, jag
började nämligen kallas till konsultation av deras döende
patienter. Jag gjorde mitt bästa för att rigoröst följa
yrkesetiketten och försäkra deras patienter om att de inte kunde vara i
bättre händer, men det var inte alltid lätt. Sanningen att säga
var vi ett mycket blandat sällskap, en samling skeppsbrutna
från olika hav som strandat i Rom med vår knapphändiga
utrustning av vetande. Vi måste leva någonstans, och det fanns
inget skäl varför vi inte skulle leva i Rom så länge vi också
lät andra leva.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
