Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Bland kolleger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igenkände jag i hans patient en man som jag hållit mycket av
och beundrat i många år, liksom alla som kommit i beröring
med honom. Det var Frederick Myers, den ryktbare
författaren till Human Personality and its Survival of Bodily Death.
Han andades med stor svårighet, hans ansikte var utmärglat
och cyanotiskt, endast hans underbara ögon var desamma som
förr. Han räckte mig handen och viskade att han var glad att
jag äntligen kommit, han hade längtat efter mig i flera dagar.
Han påminde mig om vårt sista möte i London då jag dinerat
med honom i Society for Psychical Research, och vi hade
suttit uppe hela natten och talat om döden och det som kan
tänkas följa därefter. Innan jag fick tid att svara att jag inte anat
att han var i Rom, avbröt min kollega samtalet med att säga
att han inte fick tala mer med risk för en ny attack och räckte
mig sitt stetoskop. Det behövdes ingen lång undersökning för
att bekräfta vad jag redan sett. Jag tog min kollega avsides
och frågade om han hade underrättat familjen. Till min
bestörtning tycktes han inte förstå situationen, han talade om att
fortsätta med stryknin med kortare mellanrum, att börja nästa
dag med seruminjektioner, att sända bud till Grand Hôtel
efter några flaskor Ponte Canet av en viss årgång. Jag svarade
honom att jag var helt emot stimulantia, deras enda
tvivelaktiva verkan var att försvåra en hopplös kamp. Det enda som
återstod för oss att göra var att söka hjälpa honom till en
relativt smärtfri död. Medan vi talade kom William James,
den ryktbare filosofen och en av Myers närmaste vänner, in i
rummet. Jag upprepade för honom att familjen genast måste
underrättas, det var fråga om timmar. Eftersom alla tycktes
tro mer på min kollega än på mig, begärde jag att en annan
läkare ofördröjligen skulle konsulteras. Två timmar därefter
anlände professor Bacelli, Roms dåvarande förnämste läkare.
Hans undersökning av den sjuke var ännu mer summarisk än
min egen, hans prognos densamma.
•Ilva mourir aujourd’hui, sade han med sin djupa något
teatraliska röst.
William James omtalade för mig, att de bägge vännerna
hade lovat varandra att den av dem som dog först skulle
sända ett meddelande till den andre när han trädde in i det
Okända. Bägge trodde att ett sådant meddelande var möjligt.
Han var så nedbruten av sorg att han inte kunde gå in i
rummet, han sjönk ner på en stol vid den öppna dörren med sin
anteckningsbok i knät och pennan i handen, färdig att teckna
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
