Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Bland kolleger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min egen förmåga. Snart fick jag dock en långt farligare rival
som just etablerat sig i Rom. Jag hörde sägas och jag tror
det var sant, att det var min snabba succé som bestämt honom
att sälja sin högst betydande praktik i * * * och slå sig ner
i Rom. Bland sina landsmän hade han sedan länge stort
anseende som skicklig läkare och briljant sällskapsmänniska. Han
blev snart en stor favorit i den romerska societeten från vilken
jag drog mig tillbaka mer och mer efter att ha lärt vad jag
ville lära. Han for omkring i Rom med ett ekipage lika vackert
som mitt eget. Han gav stora middagar i sin eleganta våning
vid Corson, hans framgång var lika snabb som min egen varit
och mycket lättare att förklara. Han hade gjort visit hos mig
strax efter sin ankomst, vi hade kommit överens om att Rom
var stort nog för oss bägge. Han var synnerligen artig och
hjärtlig mot mig då vi träffades. Han hade tydligen redan
från början en stor praktik, till största delen bestående av
rika amerikaner som enligt vad jag förstod strömmade till
Rom för att komma under hans behandling. Han hade sin
egen stab av sjuksköterskor, sin egen privata klinik vid Porta
Pia. Jag trodde först att han var specialist på
kvinnosjukdomar, men hörde sedan att hans verkliga specialitet var
hjärtsjukdomar. Det var tydligt att han ägde den ovärderliga
förmågan att inge förtroende hos sina patienter, jag hörde
aldrig hans namn nämnas annat än med lovord och
tacksamhet. Det förvånade mig inte, ty jämförd med oss andra var
han en fängslande personlighet, han hade en hög, vacker
panna, genomträngande, intelligenta ögon, en ovanlig lätthet
att uttrycka sig och ett vinnande sätt. Med sina kolleger
hade han ingen kontakt, han hade kallat mig till konsultation
flera gånger, särskilt för nervösa fall. Han tycktes kunna sin
Charcot ganska bra och hade studerat vid flera tyska
universitet. Vi kom i regel överens rörande såväl diagnos som
behandling, och jag började snart tro att han kunde sitt yrke minst
lika bra som jag själv.
En dag under min mottagning telefonerade han till mig
och bad mig möta honom så fort som möjligt på Hôtel
Con-stanzi. Han föreföll synnerligen nervös. Han sade att patienten
varit under hans behandling ett par veckor och i början med
mycket gott resultat, under de sista dagarna hade en
försämring inträtt, hjärtverksamheten var mycket otillfredsställande,
han ville gärna höra min åsikt. Han bad mig att framförallt
inte oroa patienten eller hans familj. Till min stora förvåning
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
