Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Grand Hôtel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tofara var utesluten, ämnade jag skriva ut en dödsattest på att
dödsorsaken var sepsis och hjärtförlamning och utelämna
ordet difteri. Signor Cornacchias rådfrågning av sitt samvete
tog mindre tid än jag väntat, han återvände redan efter en
halvtimme och antog mitt anbud på villkor att halva summan
utbetalades i förskott utan kvitto. Jag gav honom pengarna.
En timme senare gjorde Erhardt och jag luftrörssnitt på
modern, vilket utan tvivel räddade hennes liv.
Minnet av den natten förföljer mig ännu varje gång jag
besöker den vackra lilla främlingskyrkogården vid Porta San
Paolo. Giovanni, dödgrävaren, väntade på mig vid grinden
med en lykta i handen. Jag misstänkte av hans översvallande
hälsning att han tagit sig ett par extra glas för att stadga sina
nerver inför nattens arbete. Han skulle vara min enda
assistent, jag hade mina goda skäl att inte vilja ha någon annan.
Natten var stormig och kolsvart med piskande regn. En
plötslig vindstöt släckte lyktan, vi måste treva oss fram bland
gravarna bäst vi kunde i mörkret. Halvvägs över kyrkogården
snavade jag mot en uppkastad jordhög och föll huvudstupa i
en halvfärdig grav. Giovanni sade att han grävt graven samma
eftermiddag på order av signor Cornacchia, han försökte
lugna mig med upplysningen att den inte var så värst djup,
det var en barngrav.
Balsameringen blev en synnerligen svår och också riskabel
affär. Liket var redan i framskridet upplösningstillstånd.
Belysningen var ytterst dålig och till min fasa skar jag mig
i fingret. En stor uggla satt hela tiden och tjöt bakom
Cestius-pyramiden, jag minns det så väl, det var första gången en
ugglas tjut enerverat mig, jag som alltid var så stor vän av
ugglor.
Jag var tillbaka på Grand Hôtel tidigt på morgonen.
Modern hade haft en lugn natt, hennes temperatur hade gått
ner. Erhardt ansåg henne utom fara. Det var omöjligt att
längre skjuta upp att tala om för henne att sonen var död.
Eftersom varken fadern eller Erhardt ville göra det, föll det
på min lott. Sköterskan sade att hon trodde att modera redan
visste det. Hon hade vaknat ur sin sömn med ett plötsligt
ångestrop och försökt rusa upp ur sängen men fallit tillbaka
avsvimmad. Sköterskan trodde att hon var död och skulle
just skynda iväg för att kalla på mig när jag kom in i rummet
för att säga att gossen just dött. Sköterskan hade rätt. Innan
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
