Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Grand Hôtel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag hunnit tala såg modern mig rakt i ögonen och sade att
hon visste att hennes son var död. Erhardt var alldeles
nerbruten, han gjorde sig förebråelser för att ha föreslagit
serum-behandlingen. Han ville till och med skriva ett brev till fadern
och anklaga sig själv för att ha vållat sonens död. Jag sade
honom att barnets läkare var jag, ansvaret var mitt och inte
hans, ett dylikt brev skulle förresten kunna få fadern som
redan var halvt från sina sinnen av sorg att tappa huvudet
helt och hållet. Nästa morgon bars modern ner till min
vagn och fördes till Blå systrarnas sjukhem där jag också
lyckats skaffa ett rum för hennes lilla flicka och hennes man.
Så stor var Pittsburghmiljonärens skräck för difteri att han
gav mig hela sin garderob i present, två oöppnade koffertar
fulla med kläder, för att inte tala om hans ulster och höga
hatt. Jag var förtjust, jag hade fullt med patienter som var
mera i behov av kläder än av medikamenter. Endast med
svårighet kunde jag övertala honom att behålla sitt guldur
-hans fickbarometer är ännu i min ägo. Innan han lämnade
hotellet betalade han utan att blinka den kolossala räkningen
som kom mig att baxna. Jag övervakade själv desinficeringen
av rummen, och då jag kom ihåg mitt trick i Hôtel Victoria
i Heidelberg kröp jag en timme omkring på knä i rummet där
gossen dött och tog loss brysselmattan som var fastspikad
på golvet. Att jag orkade tänka på Les Petites Sæurs des
Pauvres och det iskalla stengolvet i deras lilla kapell övergår
min fattning. Jag kan ännu se hotelldirektörens ansikte när
jag lät bära mattan till min vagn och köra den till
desinfek-tionsanstalten på Aventinen. Jag sade till direktören att
Pittsburghmiljonären redan betalat tre gånger mattans värde och
skänkt den åt mig som en souvenir.
När allt var klart, åkte jag hem till Piazza di Spagna. På
min dörr satte jag ett anslag på franska och engelska att
doktorn var sjuk, man torde hänvända sig till doktor Erhardt,
Piazza di Spagna 28. Jag gav mig själv en dubbel
morfin-spruta och sjönk ner på schäslongen i mitt mottagningsrum
med en temperatur av 40,5°. Anna var alldeles förskräckt och
ville nödvändigt skicka efter doktor Erhardt. Jag sade henne
att jag var all right, det enda jag behövde var tjugufyra
timmars sömn, hon fick inte väcka mig såvida inte elden bröt
ut i huset.
Det välsignelsebringande giftet började sprida glömska och
ro i min uttröttade hjärna, till och med skräcken för såret i
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
