Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Mrs Charles W. Washington Longfellow Perkins junior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hôtel hade just meddelat mig att han omöjligt kunde behålla
henne längre, hon grälade med samtliga kypare och
städerskor om dagarna och flyttade möblerna i sin salong om
nätterna. Kunde han inte dra in hennes underhåll, hennes
enda räddning vore att bli tvungen att förtjäna sitt uppehälle
genom strängt arbete.
Hon hade tiotusen dollar i räntor av egen förmögenhet
och ytterligare tiotusen från sin första man, som sluppit
undan billigt.
Kunde han inte få henne inspärrad i Amerika?
Han hade försökt förgäves, hon ansågs inte tillräckligt
galen, han skulle gärna vilja veta vad man mer begärde i den
vägen? Kunde jag inte få henne inspärrad på ett dårhus
i Italien?
Jag var rädd för att det inte skulle gå.
Vi såg på varandra med växande sympati.
Han upplyste mig om att enligt dr Jenkins statistik hade
hon aldrig varit kär i samma doktor i mer än en månad, min
tid skulle i alla händelser snart vara ute, ville jag inte vara
barmhärtig mot honom och hålla ut med henne till våren?
Tyvärr, doktor Jenkins statistik visade sig opålitlig, hon
förblev min värsta plågoande under hela min Romtid. Hon
inkräktade på Capri på sommaren. Hon försökte dränka sig
i Blå grottan. Hon klättrade över trädgårdsmuren till San
Michele. I min förtvivlan var jag nära att kasta henne utför
branten. Jag tror nästan att jag skulle ha gjort det om inte
hennes man innan vi skildes sagt att ett fall på tusen fot
inte skulle bekomma henne något.
Jag hade mina skäl att tro honom, för endast ett par
månader tidigare hade en halvtokig ung tyska hoppat över den
ryktbara muren vid Pincio och sluppit undan med att bryta
ena benet. Sedan hon i tur och ordning tröttat ut alla de
tyska läkarna i Rom, hade jag blivit hennes offer. Det var ett
synnerligen svårt fall, ty Fräulein Frida hade en oroväckande
lätthet för att skriva vers, hennes lyriska produktion
understeg sällan tio sidor om dagen på rosafärgat papper, allt
bortödat på min prosaiska person. Jag höll ut en hel vinter.
När våren kom - dylika fall förvärras alltid på vårsidan
-underrättade jag hennes stackars mamma om att såvida hon
inte genast återvände med Fräulein Frida dit varifrån de
kommit, skulle jag göra allt som stod i min makt för att få henne
inspärrad på ett sinnessjukhus. De skulle äntligen resa hem
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
