Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Fågelberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En påsksöndag kom jag händelsevis att titta in i kyrkan
tillsammans med en av mina vänner just i det ögonblick då
parrocon tappade tråden, det uppstod den vanliga långa
tystnaden. Jag viskade i min väns öra att nu var det vår tur.
- Ma questo camorrista Lutero, questi maledetti
protestand! Che il Demonio...
Plötsligt fick don Antonio syn på mig i dörröppningen.
Den knutna näven som han just höjt för att slå ner de
förbannade otrogna öppnade sig till en vänlig viftning åt mig
och ett ursäktande: - Men naturligtvis inte il signor dottore
- naturligtvis inte il signor dottore!
Jag försummade sällan att gå i kyrkan påskdagen och inta
min plats vid kyrkporten vid sidan av den blinde gamle
Cecatiello, Anacapris officielle tiggare. Vi sträckte båda ut
handen mot kyrkfolket, han för sin soldo och jag för fågeln
i männens fickor, i vecken på kvinnornas svarta mantiljer
och i barnens knutna händer. Det vittnar en hel del om den
alldeles särskilda ställning jag intog bland byfolket på den
tiden att de villigt underkastade sig mitt störande ingripande
i deras sätt att fira Vår Herres uppståndelse, helgat av en
nära tvåtusenårig tradition som allt fortfarande
uppmuntrades av deras präster. Från den första dagen i den Heliga
veckan hade fågelgiller av alla slag satts ut i varje vingård,
under varje olivträd. Sedan flera dagar hade hundratals
småfåglar med ett snöre kring vingen släpats kring på gatorna
av byns alla pojkar. Nu skulle de som stympade symboler av
den Heliga duvan släppas loss i kyrkan för att spela sin roll
i den jublande minnesfesten över Kristi himmelsfärd. Men
fåglarna återvände aldrig till sin himmel, de flaxade
hjälplösa och förvirrade runt i kyrkan tills de bröt vingarna mot
fönstren och föll ner och dog på kyrkgolvet. I dagbräckningen
hade jag, medan mastro Nicola som motvillig medhjälpare
höll i stegen, klättrat upp på kyrktaket för att slå sönder
några fönsterrutor, men endast ett fåtal av de dömda
fåglarna hade funnit vägen ut till friheten.
Fåglarna! Fåglarna! Hur mycket lyckligare skulle inte mitt
liv på den underbara ön ha varit om jag inte älskat dem så
som jag gjorde! Jag längtade efter att se dem komma varje
vår, tusenden efter tusenden, det var en stor glädje för mig
att höra dem sjunga i San Micheles trädgård. Men det fanns
en tid då jag nästan önskade att de inte hade kommit, då jag
Önskade att jag kunde ha signalerat till dem ute på havet
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
