Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Fågelberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Fågelberget
Il reverendo canonico don Giacintos plötsliga avfärd till en
annan värld i eld och rök hade haft den mest uppfriskande
inverkan på vår parrocos, don Antonios kroppsliga och
andliga välbefinnande. Hans vrickade fot förbättrades hastigt
och han var snart i stånd att återta sina vanliga
morgonpromenader till San Michele för att se på när jag åt frukost.
Enligt napolitansk sed bjöd jag honom alltid att mangiare con
me, men han avslog regelbundet min kopp te med ett artigt:
- No, grazie, sto bene. Hans enda önskan var att sitta mitt
emot mig vid frukostbordet och se på medan jag åt. Don
Antonio hade aldrig förut sett en forestiere på nära håll, så
gott som allt vad jag sade eller gjorde var en ständig källa
till nyfikenhet för honom. Han visste att jag var protestant,
men efter några svävande försök att diskutera frågan hade
vi kommit överens om att stryka teologin ur samtalet och
lämna protestanterna i fred. Detta var en stor eftergift från
hans sida, ty regelbundet en gång i veckan sände han från
predikstolen alla levande och döda protestanter till helvetet
med de mest fruktansvärda okvädinsord. Protestanterna var
don Antonios specialitet, hans nödankare under alla hans
oratoriska skeppsbrott. Jag vet sannerligen inte hur han
skulle gått i land med sina predikningar utan protestanterna.
Den gamle parrocons minne var ganska rostigt, den
bräckliga tråden i hans argumentering brukade brista vid de mest
brydsamma tillfällen, mitt i predikan blev det en plötslig
tystnad. Hans trogna församling var van vid det och tog inte
illa upp, var och en fortsatte i lugn och ro att meditera över
sina egna affärer, oliverna, vinskörden, korna och grisarna.
De var också vana vid vad som sedan skulle komma. Don
Antonio snöt sig högljutt som dånet av trumpeterna på
Yttersta domens dag, och så var han på säker mark igen.
- Ma questi maledetti protestand, ma questo camorrista
Lutero! Men dessa förbannade protestanter, den där
ärkeskurken Luther! Måtte il Demonio slita deras fördömda tungor
ur munnen på dem, måtte han bryta sönder deras ben och
steka dem levande, in aeternitatem.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
