Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkningen att de ”knappast kan berättas och ännu mindre
tros.” Före utgivandet av Annalerna - åttio år efter Tiberius
död - fanns det ingen offentlig man i Roms samtida historia
med ett bättre rykte om ädelt och oförvitligt liv än den gamle
kejsaren. Inga andra av de många författare som skrivit om
Tiberius - några av dem hans samtida med alla möjligheter att
kunna plocka upp allt sorts skvaller från Roms onda tungor
-hade ett ord att säga om Capriorgierna. Philo, den fromme
och lärde juden, talar klart och tydligt om det rena och enkla
liv som Caligula tvingades föra när han vistades hos sin
adoptivfar på Capri. Till och med schakalen Suetonius,
glömsk av Quintilianus varning att en lögnare måste ha gott
minne, låter undslippa sig den upplysningen att när Caligula
på Capri smög sig ut på sina orgier var han förklädd och
iförd peruk för att undgå den gamle kejsarens stränga
vaksamhet. Seneca, lastens tuktare, och Plinius - båda Tiberius
samtida - talar om hans värdiga ensamhet på Capri. Det är
sant att Dio Cassius i förbigående nämner dessa skändliga
rykten, men han kan inte själv undgå att lägga märke till de
oförklarliga motsägelser han invecklar sig i. Till och med den
skandallystne Juvenalis talar om kejsarens ”stilla ålderdom”
på sin ö, omgiven av allvarliga lärda män och stjärndyrkare.
Plutarkos, moralens stränge upprätthållare, talar om den
gamle kejsarens kärva ensamhet under de sista tio åren av
hans liv. Att historien om orgierna på Capri är absolut
oantaglig ur psykologisk synpunkt insåg redan Voltaire. Tiberius
var sextiosju år när han drog sig tillbaka till Capri efter ett
långt liv präglat av sträng moral, ett faktum som inte ens
hans värsta fiender vågat bestrida. En eventuell teori om
något slags senil demens är utesluten, eftersom alla
författare medgivit att den gamle kejsaren ända till sin död, det
vill säga till sitt sjuttionionde år, var i full besittning av sin
själsliga hälsa och kraft. Det anlag för sinnessjukdom som
fanns inom släkten Julius saknades dessutom hos den
clau-diska. Han var en dyster gammal ensling, en trött
härskare över en otacksam värld, en bitter idealist - i dag skulle
han kunna kallas en hypokonder - men hans lysande
intelligens och sinne för humor överlevde hans tro på människorna.
Han misstrodde och föraktade sina samtida och på goda
grunder, ty nästan varenda man eller kvinna han litat på hade
bedragit honom. Tacitus citerar de nobla ord med vilka han
avslog förslaget om att man skulle resa ett tempel åt honom
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
