Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
I det gamla tornet
i
Boken om San Michele slutar här, just när den skulle börja
på allvar, ett meningslöst fragment. Boken slutar med
fågel-kvitter och fladdrande vingar och luften full av vår. Hur
önskar jag inte att mitt eget meningslösa liv skulle sluta just
så, med fågelsång under mitt fönster och rymden full av ljus!
Jag har tänkt så mycket på döden dessa sista dagar, jag
vet inte varför. Trädgården är ännu full av blommor, fjärilar
och bin flyger ännu omkring, ödlorna solar sig ännu bland
murgrönan, jorden myllrar fortfarande av krälande liv. I går
hörde jag en försenad trädgårdssångare sjunga av hjärtans
lust under fönstret. Varför skulle jag tänka på döden? Gud
har i sin vishet gjort Döden osynlig för människors ögon. Vi
vet att han är där, tätt i hälarna på oss liksom vår skugga,
utan att någonsin förlora oss ur sikte. Ändå ser vi honom
inte, ägnar honom knappt en tanke. Det märkvärdigaste är att
ju närmare vi nalkas vår grav dess fjärmare viker döden från
våra tankar. Sannerligen, det vill till en Gud för att utföra ett
sådant under.
Mycket gamla människor talar sällan om döden, det är
som om deras skumma ögon vore ovilliga att betrakta något
annat än det förflutna och det närvarande. Allteftersom deras
minne försvagas, blir också det förflutna mer och mer
otydligt och de lever nästan uteslutande i det närvarande. Det
är därför som gamla människor, såvida de är besparade
kroppsliga lidanden som naturens mening var, i allmänhet
är långt mindre olyckliga än de unga tror. Vi vet att vi skall
dö, det är i själva verket det enda vi vet om vår framtid.
Allt övrigt är bara gissningar, och i de flesta fall gissar vi
fel. Som vilsekomna barn i en dunkel skog trevar vi oss fram
på vår väg genom livet, knappt seende en hand framför oss,
ovetande om vad som väntar oss från dag till dag, vilka faror
och hinder som skall spärra vår väg, vilka mer eller mindre
spännande äventyr vi skall råka ut för i väntan på det Stora
Äventyret, det mest spännande av alla: döden. Då och då
vågar vi i vår förvirring rikta en skygg fråga till vårt öde,
men vi får inget svar, för stjärnorna är för långt borta. Ju
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
