Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förr vi får klart för oss att vårt öde avgörs i vårt eget inre
och inte däruppe bland stjärnorna, desto bättre för oss.
Lyckan kan vi endast finna inom oss själva, det är bortkastad
tid att söka efter den hos andra, vi har ingen tid till
Överlopps. Sorgen måste vi bära ensamma, det är inte rätt att söka
flytta över den på andras skuldror, kvinnors eller mäns. Vi
måste kämpa våra egna strider, med våra egna vapen och slå
till så hårt vi kan, födda till kamp som vi är. Fred skall
komma en dag, fred utan vanära också för de besegrade om
de stått på sin post och försvarat sig så gott de kunnat.
För mig är striden slut och förlorad. Jag har drivits bort
från San Michele, mitt livs mål. Jag hade byggt mitt hem,
sten på sten, med mina egna händer, i mitt anletes svett. Jag
hade byggt det på mina knän till en helgedom åt solen där jag
skulle söka kunskap och ljus hos den strålande guden som
jag dyrkat hela mitt liv. Elden som brände i mina ögon hade
varnat mig gång på gång att jag inte var värdig att leva i
solen, att min plats var i skuggan. Men jag hade inte aktat på
varaingen. Liksom hästarna som vänder åter till det brinnande
stallet för att förgås bland flammorna, hade jag vänt tillbaka
sommar efter sommar till San Micheles bländande ljus. Akta
dig för ljuset! Akta dig för ljuset!
Jag har godtagit mitt öde, jag är för gammal att
kämpa mot en gud. Jag har dragit mig tillbaka till mitt fäste i
det gamla tornet där jag tänker hålla ut till det sista. Dante
levde ännu, när munkarna började bygga Torre di Materita,
till hälften borg, till hälften kloster, starkt och fast som
klippan som det står på. Hur ofta har inte hans bittra ord:
”Nessun maggior dolore che ricordarsi del tempo felice nella
miseria”, ekat genom det gamla tornet sedan jag kom hit. Men
hade han rätt, den florentiske siaren, är det sant att det för oss
inte finns större smärta än att i vårt elände minnas vår svunna
lycka? Jag för min del tror det inte. Det är med glädje och
inte med sorg som mina tankar går tillbaka till San Michele
där jag levde de lyckligaste åren av mitt liv. Men det är
sant att det gör mig sorgsen att gå dit upp - jag känner mig
som inkräktare på en helig mark helgad åt minnet av det
förflutna som aldrig kan komma åter, en tid då världen var
ung och solen var min vän.
Det är gott att vandra omkring i det dämpade ljuset under
Materitas oliver. Det är gott att sitta och drömma i det gamla
tornet, det är nästan det enda jag kan göra nu. Tornet vetter
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
