Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
SANNSAGOR OCH FANTASIER.
haft ett svårt, misstänksamt och häftigt lynne, som
förbittrade lifvet för dem bägge. Och så var hon ju
mycket rik, och han hade inte mer än det här lilla
stället — och det var väl en af anledningarne till
deras olycka. Hon var sådan, att hvem hon än gift sig
med, som varit mindre rik än hon, skulle hon alltid
ha trott att han tagit henne för pengarne. Erik hade
ett allvarsamt och stilla sätt och var inte fallen för
att tala om sina känslor i onödan; det var det som
gjorde, att hon aldrig trodde på hans kärlek. Och en
dag sade hon honom rent ut, att han gift sig med
henne för de usla pengarnes skull — från den dagen
var det slut dem emellan. Men det der vet ni väl
lika bra som jag.»
»Ja,» sade den främmande qvinnan, och en blixt
flammade till i hennes öga. »Deras äktenskap blef
en fejd på lif och död. Det var, som om hennes
penningar bränt honom — han slog sig ned här på
sin egendom och nöjde sig med att bli en simpel
bonde, hällre än att använda ett runstycke af hvad
som var hennes. Det var högmod, ingenting annat.
Han ville alltid ha öfvertaget. Han visste med sig,
att hans hustru var starkare än han — starkare i
känslor, vilja och förstånd — och det sårade hans
fåfänga. Kanske hade han också hoppats, att
förvisningen hit skulle befria honom från den qvinna, han
trott sig kunna bjuda ett hem utan kärlek, i
förhoppning att hon skulle vara en af dessa hvardagliga,
ljumma naturer, som nöja sig med att vegetera i
stället för att lefva — men han bedrog sig. Hon visste,
att han ej älskade henne, att han aldrig gjort det;
men hon följde honom ändå. Jag vet i denna stund
inte, hur hon kunde det; det fans kanske djupast
nere i hennes själ ett svagt, flämtande hopp; hon var
nu en gång med alla sitt hjärtas fibrer så fastväxt vid
honom, att hon kanske ej hade makt att slita sig lös —»
Den okända tystnade och såg stelt framför sig.
Hennes åhörarinna hade under hennes tal sprungit upp
från soffan, der de bägge sutto, och färgen hade
kommit och gått på hennes kinder. Det hade flera
gånger sett ut, som om hon velat afbryta, men småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
