Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER KASTEN-.
7
återvann hon dock väldet öfver sig själf, och då den
främmande tystnade, sade hon med ett lugn, som
kanske hade en liten anstrykning af hån:
»Men hon slet sig ju ändå lös till sist, denna
Sarah, som var så stark i sina känslor — ty det var
hon, som föreslog skilsmässa.
»Ja,» svarade den andra, »efter flera års förlopp,
sedan hon förvissat sig om, att deras olycka ej kunde
vara tyngre, än om de skulle nödgas lefva i
hvarandras närhet. Hade det funnits en enda gnista af hopp,
att någondera af dem skulle kunnat framsläpa sitt
lif någorlunda drägligt — tro mig, hon hade aldrig
rest. Men som det nu var, tärdes de hvar och en på
sitt håll både till kropp och själ — och han kunde
ju i alla fall ännu finna lyckan tillsammans med en
annan, som han ju sedan rätt snart gjorde. Derför
var det hon lemnade honom — det var icke af hat
utan af kärlek. Själf har hon aldrig ansett sig löst
från bandet; hon har alltid burit hans ring, och om
hon en dag lade af den, skulle det betyda antingen
att hon upphört att älska honom eller att hon insett,
att hon haft orätt emot honom — ty dä vore hon ej
värd att bära inseglet på de löften, hon brutit.
Bäggedera är lika omöjligt. Medan ni sitter här hemma
som hans sörjande enka och uppfostrar hans barn och
hvarje lördag pryder hans kulle med blommor, går
det en qvinna der borta i Amerika, förgiftad djupast
ned i hjärtats rötter, med sköflad lycka, bestulen på
sitt kall i lifvet, liknöjd för allt i verlden, en gagnlös,
vissnad varelse, som tacksamt skulle lägga sig ned
och somna in för alltid, men som dock hvarje morgon
hälsar på sin vigselring, låter den blänka i solen och
tänker: Jag är ändå hans, det är jag, som är hans
hustru, den andra är blott hans —»
Hon kastade stolt sitt hufvud tillbaka och hennes
öga sköt en svart blixt, men ordet förblef outtaladt.
Framför henne stod »den andra» med utsträckt,
darrande hand, blossande kinder och halföppna, skälfvande
läppar. Det syntes, huru det arbetade inom henne.
Slutligen sänktes handen, bröstet höjde sig mindre
våldsamt; hon stod en stund med sammanbitna läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
