Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
SANNSAGOR OCH FANTASIER.
finna sin barndomsvän som en fattig sömmerska med
bleka kinder, anspråkslös drägt och med det gamla
tillgifna uttrycket i ögonen; dessa dyrbara ringar,
detta siden och denna egendomliga starka doft
förvirrade honom. Cecilia dröjde länge. För att döda
tiden öppnade han första bästa album han fick fatt i;
det innehöll endast herrporträtt af alla stånd och åldrar,
hvaraf han ej kände igen ett enda. Hans eget fans
der icke — och det hade han ändå skickat henne från
Newyork, der han särskildt gått till en fotograf för
hennes skull! Han hade ju ingen annan i hela verlden
att gifva sitt porträtt åt. Missmodig lade han albumet
ifrån sig och tog ett annat. Han slog upp en sida
på måfå. Men hvad han såg måtte ha varit någonting
förfärligt. Han ryckte till som stungen af en orm,
rusade upp med ett halfqväfdt utrop och sjönk derpå
skälfvande i alla lemmar ned på en stol med händerna
för ansigtet. Så satt han en lång stund, vaggande af
och an, nästan stönande. Den våldsamma
sinnesskakningen gick småningom öfver. Han såg sig omkring
efter någonting att skrifva på, men då intet papper
syntes till, tog han upp klöfveresset, skref derpå med
sin blyerts ordet »Farväl» och lade med darrande
hand in det mellan de oblyga bilder, hvilkas åsyn
gifvit honom ett styng ända ned i hjärtroten. Derpå
slog han igen den afskyvärda boken och såg sig om
efter sin hatt, men i det samma inträdde Cecilia med
en vinbutelj och glas på en silfverbricka.
»Nu ska’ vi prata förtroligt som i forna dagar,»
sade hon, i det hon lekfullt tog hans hand och ledde
honom fram till soffan, der han sjönk ned igen. Det
var som om skräcken betagit honom all kraft att göra
motstånd. Då han berördes af hennes hand, skakades
han af en lätt rysning, och likväl lät han denna hand
leda sig hvart den ville. Och denna påminnelse om
de forna dagarne, som nyss skulle ha fylt honom med
en sådan förtjusning, aflockade honom nu endast ett
bittert leende, men innebar dock tillräcklig
tjusningskraft för att locka honom att stanna ännu några
ögonblick i detta rum, der han aldrig bort inträda.
»Skål för våra gamla minnen!» sade Cecilia och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>