Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9S
7 2 SANNSAGOR OCH FANTASIER.
sten och tände en ny cigarett. Harry var så
upptagen att beundra den grace, hvarmed hon gjorde detta,
att han visst ej hörde hvad hon sade. Han följde
hvarje hennes rörelse med en drömmande blick, åsåg
huru hon försökte fånga röken i sin lilla hand, huru
hon satte sig beqvämt till rätta mot masten och lät
det långa skaftet af sin parasoll släpa i vattnet, så
att det porlade och fräste. Efter en stund erinrade
han sig dock, att han nyss hört hennes röst, ty han
ryckte till litet på hufvudet, såg på henne och frågade:
»Sade du någonting?»
»Jag? Nej, visst inte. Om du är distrait, Harry,
får du inte sitta vid styret.»
Eftermiddagssolen brände honom bak i nacken.
Det var så lugnt, så söfvande lugnt. Båten smög sig
ljudlöst framåt. Måsen, som satt på hällen der borta,
orkade knappast vända på hufvudet, fastän seglet strök
så nära förbi; han gjorde visserligen en knix som för
att flyga, men lugnade sig, då han såg, att det ej var
någon fara. Harry erfor en obestämd känsla af
obehag. Tystnaden surrade disharmoniskt i hans öra. Man
kände, att han borde säga någonting.
»Det var länge sedan du och jag seglade
tillsammans, Gertrud.»
Men i det samma han sade detta, rodnade lian
starkt. Just det var hvad han minst af allt borde ha
sagt. Sista gången de voro ute på sjön i samma båt
— alldeles den samma »Hero» de nu begagnade —
det var ju den oförgätliga dagen för tre är sedan, då
de öppnat sina hjärtan för hvarandra, första och sista
gången de talat om kärlek, den dag, som han trodde
skulle blifva begynnelsen till ett nytt högre lif, men
som i stället nu dök upp i hans minne med ett sä
omätligt bredt mellanrum af hopplöshet, leda viel hela
verlden och ett lojt rufvande öfver det som ej stod att
ändra. Han hade ju lofvat sig själf att aldrig påminna
henne om detta, och nu kom det ändå helt
oförvaran-des. Det var qvalmets och tystnadens fel.
Men hon mindes ingenting, hon! Utan att en min
förändrades i hennes ansigte, såg hon honom rätt i
ögonen och svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>