- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
99

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TALLSKÄRET.

IOI

»Ja, det är helt naturligt. Du har ju inte varit
här någon sommar på länge.»

»Det är sant.»

Och så blef det tyst igen. Lyckligtvis var båten
nära andra landet, och vändningsmanövern upptog
alltid litet tid. Men sedan var det lika när. Hvad var
det också för ett infall af henne att tvinga sig med
på seglatsen!

Under den halftimme, som nu följde, utgjordes
hela konversationen af följande fraser med långa
mellanrum :

»Klart att vända!» — »Klart är det.»

»Ha vi inte ett grund i lär» — »Jo, men om du
lofvar litet, ligga vi öfver det.

»Jag tror det friskar i.» —- »Ja, det tycks blåsa
bra utomskärs.»

Ja, verkligen, det var slut med det sömniga
lugnet, vattringarne hade förvandlats till små vågor,
som plaskade rätt muntert mot båtens sidor; hela
Östersjön låg öppen för dem rakt för ut och sände
dem friska, lifvande fläktar. Nu blef det fart i Hero.
För hvarje svärm, som kom, böjde hon sig gratiöst
åt sidan, så att vattendropparne till och med ett par
gånger stänkte in öfver relingen. Men Gertrud var
icke rädd, hon visste att det ej var farligt; hon drog
endast åt sig sin fina ljusa klädning och log ut mot
hafvet liksom utmanande. Harry var helt och hållet
förvandlad, han hade rätat upp sig, hans domnade
muskler återfingo sin spänstighet, bröstet vidgades af
djupa, vällustiga andetag, och det kom lif i de vackra,
mörka ögonen. Han gnolade några takter på en visa
och sade sedan muntert:

»Hejsan! Nu känner man, att man lefver!»

Hon betraktade honom förundrad.

»Jag trodde, att du föredrog stiltje,» sade hon.

»Såå? Och hvaraf drar du den slutsatsen?»
frågade han i en ton, som angaf, att han ej känt sig
smickrad af hennes sista ord.

»Af den slapphet som kommit öfver dig på
senare tiden; af hela ditt uppförande under de sista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free