- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
114

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7 2

SANNSAGOR OCH FANTASIER.

rusa tillbaka till hjärtat igen. Han gick hastigt fram
till kakelugnen.

»Tack,» sade Nanny, som misstog sig om hans
afsigt. »Jag räcker inte dra upp spjället själf.»

Grosshandlaren återfick sin själfbeherskning, och
i stället för att omfamna sin dotter, som han hade
tänkt, inskränkte han sig till att göra som hon sade.

»Mamma har talat så mycket med mig i qväll,»
återtog barnet och tände eld på en torrvedsticka. Hon
tystnade, nästan förskräckt öfver att ha öppnat ett
samtal med sin fåordige far. Hon väntade, att han
skulle fråga henne, hvad modern talat med henne om,
men då frågan uteblef, tog hon mod till sig och tillade
efter en stund: »Det var om hur vi ska ha det nästa
år.»

»Nästa år!» upprepade grosshandlaren tonlöst.

»Ja, mamma tänker öppna flickskola — om inte
pappa har något deremot. Och hälst skulle det vara
i någon småstad, der ingen kände oss. Så säger
mamma, men hvarför det inte går an här, det förstår
inte jag. Och så skall jag bli mammas lilla huspiga,
ty der får hon inte råd att ha någon. Jag kan redan
elda och bädda, och i morgon har mamma lofvat, att
jag ska få försöka sopa sängkammaren. Blir det inte
bra, så får Lina göra om det.»

Grosshandlaren hade släckt alla ljusen och gått
fram till fönstret, der han stod och lutade sin
brännande panna mot rutan. Eldningen var nu slutad,
Nanny reste sig upp och skakade af sig litet bark,
som fastnat på klädningen, men gjorde ingen min af
att gå.

»Jag ska’ bara vänta och se, om det tar sig,» sade
hon urskuldande. Hon stod en stund och stirrade in
i elden med sina tankfulla, svarta ögon; hon väntade
tydligen, att fadern skulle säga något. Men då hon
äfven denna gång fick vänta förgäfves, smög hon sig
slutligen bort till honom, fattade skygt hans hand-och
frågade:

»Ar pappa ledsen?»

Han tryckte henne häftigt intill sig, men släpte
henne genast och vände sig åter mot fönstret. Upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free