Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
AUGUST1 STRINDBERG.
Ett likfölje drog förbi. Sex män buro kistan,
och bakom följde en svartklädd kvinna och en
liten gosse. Kistan var hvitmålad och prydd
med en grön krans af grankvistar; den
sorgklädda qvinnan bar en lång hvit slöja, eljest var
allting svart.
»Det är grindvaktaren!» sade jungfrun.
Vid åsynen af hans fiendes likbår (de hade
strax etter försoningen igen blifvit fiender) måtte
ett segerskri ha trängt sig fram ur zigenarens
doldaste hjertevrå, som om han hade sett ett
farligt vittne nedgräfvas i mullen, och i hans
öfversvämmande glädje försvann hans medfödda
fruktan tör döden, och i det han vände ansigtet
ut mot vägen, slog han till ett skallande skratt
och klappade i händerna. Hos magistern, som
såg, att detta utbrott endast bemantlade en
hemlig fruktan, föddes genast en tanke, som han
gaf lekamlig torm, när han såg den sorgklädda
kvinnan stanna och lyfta händerna mot himmelen,
som om hon nedkallade dess beskydd eller hämd,
medan jungfrun samtidigt dolde sitt ansigte i
händerna af skam och ängslan öfver zigenarens
råa uppförande.
Magister Andreas reste sig nämligen upp
från bänken, tog af hatten och blef stående i
en vördnadsfull ställning tills liktåget hade dragit
förbi.
Zigenaren blef uppbragt öfver denna
tillrättavisning och frågade i förbittrad ton:
»Hvad skall den der komedien betyda?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
