Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
marthas barn
Rudolf Dotzky satt på en trädgårdsterrass utanför ett
hotell i Bern; han betraktade tankfullt det av
aftonsolens strålar begjutna alplandskapet.
Runt omkring honom utvecklade sig ett rörligt liv. En
del av hotellets gäster sutto vid småbord: andra
promenerade av och an under ivrigt samtal eller lutade sig mot
balustraden — en brokig samling från alla världens
länder.
Rudolf, som vistades här sedan en vecka tillbaka, hade
icke formerat någon bekantskap. Han hade rest bort för
att få vara ensam en tid, och ensam hade han också
förblivit. Han hade nu besökt nästan alla städer i Schweiz.
Bern var sista vilostället innan hemresan.
Ändamålet med hans resa hade varit att söka förströ
sina tankar, men han hade snarare gjort motsatsen —
samlat dem. Den tanke, sotn genomkorsat hans hjärna
samma dag han sett sin hustrus och sin sons stoft
nedsänkas i graven, denna tanke hade under hans resa icke
lämnat honom någon ro och så småningom mognat till
ett fast beslut: han ville avsäga sig fideikommisset.
Att vara fri, fullständigt fri, att icke som nu nödgas
tjäna två, ja till och med tre herrar: familj,
umgängesvänner och samhälle! Nej, hädanefter skulle han endast
ha en uppgift: att tjäna mänskligheten. Fri för
framtiden, fri från det förflutnas bojor!
Fri?... Som om en man någonsin kan kalla sig fri
under nuvarande förhållanden ! Och dock, hur ofta
nämnes ej detta ord! Rudolf visste mycket väl, att fjättrar
bundo honom, från vilka han aldrig skulle kunna frigöra
sig. Han var ju —- som varje frisk medborgare i en
militärstat — soldat. Visserligen endast tjuguåtta dagar på
året, men i alla fall — soldat. Och i händelse av krig
var han städse förpliktad att rycka in. »Förpliktad» är
icke ett lämpligt uttryck — att uppfylla en plikt är ju att
frivilligt utöva en rätt handling. »Tvingad» vore det
riktiga ordet. Man hade ju intet val — man måste. Och
man ma av vilka orsaker som helst hata krigstjänsten —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
