Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
marthas barn
skilt tilldrog sig ett sällskap amerikanare, mest
ungdomar av bägge könen, vilka voro ganska upprymda och
bullersamma. Dörren till salongen stod öppen, och
därifrån ljöd härlig pianomusik — det var tydligen en
konstnär, som satt sig vid instrumentet. Allt detta avbröt
Rudolf i hans funderingar, ryckte honom ur hans
tankevärld. Här var ett litet stycke av verklighetens värld,
ett stycke av det verkliga nuet i motsats till hans
drömmar om framtiden, eller — med andra ord, till hans
planer för att söka åstadkomma en bättre sådan. Dessa
människor tycktes nöjda med nuet; de tycktes icke längta
efter någon bättre morgondag. Vore de icke kanske
förståndigare än han? Verkligheten tillhörde dem, där trivdes
de; där hade de gjort det trevligt och bekvämt för sig.
Alla missnöjdas planer och strävanden gå dock endast
ut på att söka åstadkomma en framtid med nya
människor — andra än de, vilka nu bebo jorden — och att för
dessa nya individer dana denna fjärran framtid till en
angenäm nutid .. .
Rudolf reste sig. Denna plats var för livlig och
orolig ; han ville nu i ensamheten fortsätta sin tankegång.
När hans tankar voro riktade mot hans stora livsmål.
»att verka för mänsklighetens bästa», störde ingenting
honom så mycket, som åsynen av många människor.
Enskilda individer kunde han älska, men den stora mängden
ingav honom i mångt och mycket motvilja; alla dessa
fula ansikten, dessa disharmoniska figurer, dessa
gnällande stämmor, all denna småaktighet, denna enfaldiga
sorglöshet, detta tomma prat — voro verkligen dessa
massor värda, att man för deras skull ansträngde sig,
uppoffrade sig?... Men han behövde endast bortse från
alla dessa människor för att åter för sitt inre framkalla
bilden av mänskligheten som ett helt, bilden av enskilda,
ädla mäniskobarn, och på samma gång väcktes åter en
önskan att söka dana sitt eget och andras liv allt skönare
och högre.
»Greve Dotzky!» ropade plötsligen en bekant
fruntimmersröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
