Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIII.
Ur Marthas dagbok
Jag har nu åter vant mig vid att — liksom i min
ungdom — föra dagbok. Icke regelbundet. Endast när
något ligger mig tungt om hjärtat, samspråkar jag så med
mig själv.
Ack, den tid är svunnen, då jag ägde en, åt vilken jag
kunde säga allt, allt, åt vilken det var en glädje och ett
behov att få säga allt. Det jag genomlevat fick först
sitt värde, när jag delat det med honom. Var fröjd, var
sorg, varje tvivel, varje förhoppning, var åsikt kom först
helt in i mitt medvetande, sedan jag fått tala med honom
därom och fått inhämta hans mening. Min första tanke
var städse: »Vad kommer Fredrik att säga därom?» Jag
kände honom så väl; jag visste nog i de flesta fall, vad
han skulle säga — men jag längtade att få höra det av
hans egen mun. Först då var min stämning, min åsikt
stadfäst. Nu har jag ingen, åt vilken jag så helt kan
förtro mig ■—- om icke mig själv. Det jag känner hänger
ju så samman med vad han skulle känt. Vi hade ju så
gått upp i varandra. Så frammanar jag, när jag fyller
dessa blad, för mitt inre hans ande ...
Vår Sylvia orsakar mig bekymmer. Jag ser henne stå
på ett sluttande plan, som leder till en avgrund. Och hon
gripes av yrsel — d. v. s. av kärlekens lidelse. Min Gud,
jag känner icke till det... Även jag har väl älskat, men
så lugnt, så innerligt, så — lagligt, endast den egne
maken, aldrig någon annan. Vad vet väl jag om denna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
