Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiotredje kapitlet 285
gedidiktaren döden. Vilka lidanden såg jag icke på de
böhmiska lasaretten, under koleraveckan i Grumitz och
så min älskade makes avrättning...! Slutligen de hårda
slag, som drabbat min Rudolf — men aldrig trodde jag,
att jag ännu en gång skulle nödgas bevittna en dödsstund,
vilken för mig skulle uppenbara en så fullkomligt ny slags
sorg. Allt är ju nu över — Gud vare lov! — alltså kan
jag tala därom. Samma ögonblick som hennes hjärtas
utkorade rycktes bort, greps Sylvia av en så gränslös
förtvivlan — att somliga rent av ansågo det vara vansinne.
Hon måste föras till en anstalt för nervsjuka och under
sex månader hållas under den mest stränga bevakning;
mer än en gång försökte hon kasta sig ut genom
fönstret eller slå huvudet mot väggen. Det var icke medvetna
självmordsförsök, utan anfall av vanvett. Så småningom
försvann emellertid hennes andliga mörker, och dessa
häftiga utbrott av sorg lämnade rum för ett stilla
svårmod. Timtal kunde hon gråta vid mitt bröst — jag
besökte henne naturligtvis dagligen. Efter ytterligare två
månader kunde hon som frisk lämna anstalten, och sedan
dess bor hon hos mig. Fortfarande är hon mycket
melankolisk. — Men hon är ju ännu ung; jag hoppas på
tidens helande förmåga; måhända kan ödet ännu skänka
henne tröst...
Hennes skilsmässa är verkställd. Tyvärr på ett sätt,
som vore endast hon den skyldiga. Anton har nyligen
giort sin sångerska till grevinna Delnitzky. Hon har
lämnat teatern, och de två bo nu på den egendom, som
Anton redan för flera år tillbaka skänkte henne.
Och Rudolf? Denna fråga hade ni helt säkert stäl’t
till mig, om jag muntligen meddelat er allt det
ovanstående, ty ni vet ju, att bägge mina barn städse i lika hög
grad varit föremål för min tankar och omsorger. Ni
kan över huvud taget läsa i djupet av min själ, Kolnos,
och har städse förstått mig så väl — till och med den
gången, då ni för ett ögonblick överlämnade er åt en
villfarelse. Till och med då begrep ni, varför det icke
kunde bli så . . . Dock därom skulle vi egentligen aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
