Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettiotredje kapitlet 287
för de ideal, vilka utgöra min religion. När olyckan
kommer, flyktar var och en till sin religion.
Om vad skall jag nu berätta er? Max och Elisabeth
Dotzky residera innerligt förnöjda på Brunnhof —
månne icke Rudolf härvidlag handlat överilat?... Han ville
befria sig från bojor, och dock huru många sådana släpar
han icke på ännu! — och dessa bägge lyckliga människor
ha — »pour conrble» — även fått en tronarvinge.. .
Stackars lille Fritz... det var en så rar liten pojke •
Också en sorg, som jag aldrig kan glömma. Jag utövade
så gärna »konsten att vara farmor» ...
Från Lori Griesbach har jag icke hört något på länge.
Hon lär ha blivit en ivrig bönsyster; hon håller dagligen
morgonmässa, stickar altarprydnader, gör insamlingar
till kyrkobyggnader, beskyddar katolska föreningar,
understöder missionen, umgås med det högre prästerskapet
o s. v. Sin dotters och dottersons död anser hon — det
yttrade hon nyligen till en gemensam vän — vara en
Guds straffdom över familjen Dotzky, emedan densamma
icke vore genomträngd av den rätta tron. Nåja — det
var ju ett svårt slag för den stackars människan. Måtte
även hon finna tröst och stöd i sin religion! — Förutsatt,
att denna fromma böjelse icke endast är en modesak. Det
börjar i våra kretsar att mer och mer betraktas som »bon
ton» att visa sig riktigt kyrklig — att följa det exempel,
som ges på »högsta ort».
Här på Grumitz leva vi tre damer i största stillhet och
fröjda oss åt sommarens fägring — »det är rosornas
härliga tid». Vi tre, yttrade jag. Cajetane är nämligen
min gäst. Jag är henne oändligt tacksam därför ty
hennes sällskap är för min sorgsna Sylvia en välgärning, en
sann välsignelse. Cajetane är ung, och — ehuru även hon
bär på en hjärtesorg — äger hon dock ett glatt, muntert
humör. Det är dock för min rekonvalescent ett mycket
hälsosammare sällskap än en gammal dam, som själv är
sjuk och sannerligen ganska nedstämd.
loke som skulle jag känna mig så lastgammal... Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
