Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVI.
Midnatt. Martha hade flera dagar varit så frisk och
stark, att varken hon själv eller hennes omgivning ansåg
det behövligt, att någon vakade hos henne. Hon var
alltså ensam i sin sängkammare.
Men hon kunde icke sova; hon kände sig orolig. En
sällsam beklämning tillsnörde hennes strupe; en sällsam
bävan kom över henne. Hon tände ljus och satte sig
upp i sängen. Hon kunde ej uthärda den liggande
ställningen.
Skulle hon ringa på jungfrun, som låg i rummet
bredvid? Nej — vartill skulle det tjäna? Hon behövde ju
ingenting. Endast luft. Det kunde hon själv skaffa
sig, om hon öppnade fönstret. Om hon för detta
ändamål tillkallade jungfrun, blev det genast uppståndelse
Ett nytt kvävningsanfall, skulle man säga, och hela
huset skulle väckas upp.
Hon tog på sig tofflorna och svepte in sig i en vid,
mjuk nattrock, som låg på stolen bredvid sängen; med
långsamma steg gick hon fram till fönstret, vilket hon
slog upp på vid gavel.
Den friska nattluften strömmade in; där ute föll ett
svalkande sommarregn; det droppade från trädens
grenar, och man hörde vattnet sorla ur en stupränna.
Martha inandades i djupa drag denna svala, fuktiga luft;
tryckningen över bröstet försvann, men hon kände
fortfarande samma bävan — det blandade sig vemod däri.
Mörkret, vattnets entoniga plaskande och även denna
starka regndoft hade något så melankoliskt med sig. ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
