Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och det tillfredsställer mig också»’ fortfor Rudolf, »att
jag vet, att du är en hederlig, aktningsvärd människa och att
du i egenskap af den Dotzkyska familjens öfverhufvud
kommer att göra densamma heder. När du och Elsbeth Rels föra
spiran på Brunnhof, så vet jag, att min forna egendom råkat
i goda händer.»
Max var till mods, som hade han fått ett slag för
pannan. Tankarna gingo rundt i hans hufvud; hur mycket han
än försökte, kunde han icke begripa det sagolika, han nyss
hört. Om det var sant och han uppfattat saken riktigt, måste
det ju göra honom outsägligt lycklig, det visste han. Men
denna lyckokänsla kunde icke undertrycka den oerhörda, med
tvifvel blandade förvåning, som fyllde hans inre. Slutligen
fann han ord:
»Rudi. . . underbara människa . . . ryck mig ur denna
dröm! — Svär, att det är verklighet — eller erkänn, att det
var skämt, ett förbaskadt dåligt skämt!»
»Du har rätt, det vore en dålig kvickhet. Men det är
icke skämt — det är fullkomlig sanning — här har du mitt
handslag. Ytterligare några formaliteter, och du är ägare till
det Dotzkyska fideikommisset.»
»Ack, min Gud, min Gud!» utropade den andre. Sedan
begrafde han ansiktet i händerna och andades häftigt. Rudolf
betraktade honom under tystnad och fröjdade sig åt hans djupa
rörelse. Detta var alltså en af glädje ■ öfverväldigad
människa! . . . För Rudolf, som orsakat denna glädje, var det en
njutningsrik stund. Det skänkte honom — liksom ju allt stort,
allt fulländadt, allt öfvernaturligt — en estetisk känsla af
hänförelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
