Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärleksromanen mellan Hugo Bresser och Sylvia, hvilken
samma afton, som hon läst upp hans dikt, antagit en så
innerlig karaktär, var fortfarande oafgjord; man hade hvarken
aflägsnat sig från eller närmat sig till hvarandra, icke ens gjort
någon bekännelse.
I samma mån som hans dyrkan ökats, hade han gripits
af bäfvan och vördnad — han var rädd att förtörna henne,
att förlora henne, om han yttrade något. Och därigenom,
att han i dikten gjorde henne till föremål för sin hyllning,
hade hon sjunkit hän i ett molnhöljdt fjärran — i moln,
hvilka visserligen uppstego från hans eget rökelsekar, men som
dock svepte henne i en slöja af oåtkomlighet.
De dikter, han ägnat henne och där han besjungit henne,
lät han henne icke läsa. De skulle växa till ett helt band,
och först, när han nått obestridligt rykte, ville han
öfver-lämna dem. Endast något stort ville han skänka henne —
ingenting mindre än odödlighet åt hennes namn.
Och hon? Hon kom honom icke till mötes. »Vandra
i kyskhet din väg genom lifvet!» Detta hennes mors yttrande
hade inpräglat sig i hennes minne, som mången gång fallet
är med melodier, från hvilka man icke kan frigöra sig, hvilka
efteråt ljuda i ens öra, antingen man vill eller icke. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
