Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ursäkta, ers nåd! Man håller redan på att släcka.»
Sylvia reste sig och gick fram till spegeln för att vira
spetsduken kring hufvudet. Hennes egen af spegeln återgifna
bild var henne främmande; det låg något förklaradt däri; ett
drag af ljuf ömhet hvilade öfver hennes läppar, hvilka
purprades af en glöd mer dunkel än någonsin förr. En känsla, som
hon nog mer än en gång förut, men aldrig så intensivt
erfarit, en känsla af fröjd genombäfvade henne — fröjd öfver
att veta sig vara vacker.
Hon trädde ut. Betjänten svepte den med hermelin
fodrade teaterkappan kring henner skuldror. Med långsamma
steg — hon kände en så sällsam mattighet — skred hon
genom korridoren och ned för trappan; hon var verkligen den
sista. Allt var redan tomt.
Lutad mot pelaren vid sista trappsteget står en man
ännu kvar.
När hon kommit närmare, rycker han hatten af hufvudet
och träder henne till mötes: Hugo Bresser.
»Alltså dock ändtligen!» utropade han.
Utan att säga något hängde hon sig fast vid hans arm
och lät sig föras till utgången. Här stodo de nu arm i arm,
medan betjänten hämtade vagnen.
»Nå», frågade han, »ert omdöme? —Jag ville höra ert
omdöme.»
Hon tryckte sin hand ännu fastare mot hans arm.
»Härligt!»
»Det gör mig lycklig. . . men jag utber mig ännu en
dom — icke öfver stycket, utan öfver mig själf. Den gäller
lif och död för mig . . . Mina tjugo sånger?»
Åter en tryckning af den hvitbehandskade handen på den
svarta ärmen och i den mest innerliga ton:
»Min skald!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
