Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våg af ömhet genomströmmade hans sårade hjärta; han lade
sin arm kring hennes lif och grät mot hennes skuldra.
»Hon hade dig så innerligt kär, Cajetane», sade han.
Att han med detta »du» och denna omfamning förlofvade
sig, det kände han. Och han kände det som en lindring,
som en tröst, som hade han nått hamn . . .
Följande afton — Sylvia och Kolnos vakade hos den
döda — gingo de nyförlofvade fram och tillbaka i samma
alléer som nyligen, aftonen före Cajetanes afresa.
Åter doftade violerna lika starkt, men nu hviskade de
helt andra saker till den unga flickan än förra gången. Det
mängde sig däri — något som naturligtvis var hallucination
— en doft från de vaxljus, hvilka brunno vid den aflidnas
bår — och så berättade violerna om oväntad kärlekslycka,
om dyster dödsklagan.
Liksom då sköt han hennes arm under sin.
»Vi ha uppfyllt en den aflidnas käraste önskan, Cajetane»,
sade han.
Hon blef förskräckt.
»Hur? — Kanske endast därför?. . . Blott för att
uppfylla hennes sista vilja?»
Han skakade på hufvudet.
»Hon har icke befallt mig något. Men hon visste hvad
som lände till mitt bästa. Dock en sak har hon ålagt mig:
jag svor henne att bli mitt lifs uppgift trogen. Förstår du,
barn, att det gäller att vara min förtrogna, min kamrat?»
»Ja, det gör jag.»
»Vet du, att du då måste afstå från hela din forna
om-gifning, från de dinas samtycke, från förbindelsen med dem?»
»Ja, det vet jag.»
»Du måste följa mig till fjärran länder — och, hvem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
