Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ju längre det led, desto högre gick böljegången, desto
häftigare och bittrare blev den inbördes striden i Sverige. Den
nådde sin höjdpunkt i det andra årtiondet av det sextonde
århundradet. I breschen mot de maktlystna Sturarna,
representerade av den nye riksföreståndaren Sten Svantesson,
hade då trätt den lika maktlystne, nyvalde ärkebiskopen
Gustaf Trolle. Han hissade samma skylt som hans fäder
hissat före honom. Han räckte som de handen över gränsen.
I själva verket hade Sten Sture haft att strida på två
fronter, en utländsk och en inländsk. Och för honom har
striden varit inte minst hård på den inländska, där i första
hand kyrkans män av unionsvänlig, halft internationell
stöpning samlade sig kring ärkebiskopen. På denna front har
riksföreståndaren omsider och till synes segrat. Han tvang
Gustaf Trolle att ge sig fången och resignera, lät jämna hans
borg Stäket med jorden och fick ett riksmöte i Stockholm
att taga ansvaret. Ansvaret togs i ett beseglat
»sammansvärjelsebrev», utfärdat den 23 november 1517. Men
ärkebiskopen och hans parti överlevde katastrofen. De uppehöll
kontakten med Christiern II. Och denne har förstått, då
de världsliga vapnen föll Gustaf Trolle ur händerna, att i
fallet och förvirringen med hans hjälp smida ett nytt, ett
andligt.
Laterankonciliet 1514 hade fastställt en serie
bestämmelser om våld mot kyrkan och dess personer. De var alla
tillämpliga på dem som förgripit sig på ärkebiskop Gustaf
Trolle och hans kyrka. Redan 1517 har ärkebiskopen av
Lund såsom Sveriges primas och påvens legat med stöd i
dem kungjort bannlysningen över våldsverkarna. Om denna
bannlysning beaktats i Sverige, är okänt. Men två år senare
möttes Christiern II:s och Gustaf Trolles emissarier i Rom.
De utnyttjade det föreliggande läget. De fick påven att taga
ett initiativ. Påven bemyndigade ärkebiskopen av Lund och
biskopen av Roskilde att med alla medel, som stod till buds,
tvinga Sten Sture och hans anhängare att sätta Gustaf
Trolle på fri fot, återuppbygga Stäket och ersätta den skada,
kyrkan och ärkebiskopen lidit. Det förutsågs, att de svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
