Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
21
herres, herr Stens lekamen, vilken som var langligen begraven
efter den heliga kyrkiones sedvänjo, sammaledes hans
herradömes barn, näppeligen 7 dagar gammalt, av sin grav uppriva,
vilket de ock med slik stor vanheder läto förbränna. Vad där
mer är skett än nu skrivet är det må de utfylla, som då voro
med i rådet och rätten och i allahanda handel, därtill
besynnerligen utvalde».
Utöver de här meddelade tre relationerna av
förstahands-vittnen till Stockholms blodbad föreligger från svensk som
dansk sida en serie officiella framställningar. De flesta är
i form av manifest, utgångna under åren 1522—1523 1.
Samtliga har tjänat som vapen i slutkampen mot Christiern II;
deras uppgift har varit att rättfärdiga omstörtningen och
omstörtarna. För fastställande av händelseförloppet saknar de
värde. Men för den uppfattning därav, som kommit att slå rot,
har deras betydelse varit enorm. Spåren av dessa
framställningar möter överallt i svensk, dansk och tysk litteratur.
Till dessa officiella framställningar sluter sig den
samtida och nära samtida historieskrivningen. Denna står
mer eller mindre, i detalj som i helhetsuppfattning, i beroende
av dem. Men hos somliga av dessa historieskrivare, Paulus
Eliæ, Svaning, Olavus och Laurentius Petri, glimtar ställvis
en aning om ett riktigare sammanhang och förekommer en
och annan exaktare uppgift.
III.
Av de grundläggande källskrifterna till historien om
Stockholms blodbad har de huvudsakliga, såsom av det
föregående framgått, varit kända sedan långt tillbaka. Det sätt,
på vilket de värdesatts, är karakteristiskt för olika skeden av
den historiska kritiken. Tre forskare dominerar: Allen,
Paludan-Muller, Erslev 2.
1 Huitfeld VII, 281; Konung Gustaf den förstes registratur I, 8, 66.
Jmfr Allen III: 2, 471.
2 Allen III: 1, 303; Paludan-Muller, 351; Erslev i dsk Hist. Tidsskr.
VI: 3, 127. Jmfr Emil Hildebrand i sv. Hist. tidskr. 1918, 125, och Gottfrid
Carlsson smst. 1920, 123.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
