Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Lauritz Weibull.
När Allen i sitt stora verk om Christiern II skildrad^
Stockholms blodbad, underlät han helt att markera de olika
källornas olika art och beskaffenhet. Han tog ingen hänsyn
därtill. Kanikernas relation var för honom lika »pålitlig»
som Gustaf Trolles klagoskrift och sententian. Han
begagnade alla källorna, och hans skildring lånade än från den
ena än från den andra de lokalbetonade, pittoreskt verkande
färger, som betingar dess höga litterära värde. Redan i
Allens tid var emellertid romantikens historiemålning på
avskrivning. Och med hans geniale samtida Paludan-Muller
kom en första omläggning i källuppfattningen. Divergenserna
mellan källorna stack Paludan-Muller starkt i ögonen, och
han fann nödvändigt träffa ett val mellan å ena sidan
uppgifterna i Gustaf Trolles klagoskrift och sententian, å den
andra uppgifterna i Uppsalakanikernas relation. Men så
ofullgången var den allmänna teori han skapat sig av de
historiska källornas klassifikation, att dessa i grunden helt
olikartade skriftstycken för honom tedde sig som tre
likartade historiska berättelser. Vilken kom sanningen närmast?
Han besvarade spörsmålet med att förklara, att då kanikerna
var med om att avge sententian, Christiern II redan stod
med bödelsyxan i handen; det följer därav, fortsatte han, att
de då saknat möjlighet och frihet att säga vad de visste var
sanningen. Denna möjlighet och frihet har de däremot haft,
då de gjorde sin relation. Denna kommer alltså sanningen
närmast. Och för Paludan-Muller kom också relationen att
helt bilda grundlaget för framställningen.
Paludan-Muller skrev 1874. De följande årtiondena gav
historisk forskning en ny metodisk inriktning efter fastare
och objektivare linjer. När Kristian Erslev 1891 ånyo
upptog spörsmålet om Stockholms blodbad till behandling, tvangs
han också in i direkt frontställning mot sin närmaste
föregångare. En ny omläggning i uppfattningen av källorna
följde. Aktstyckena och relationen fördelades nu på de skarpt
skilda grupper, som angetts i det föregående, och
Uppsalarelationens sanningshalt prövades på aktstyckena. Erslevs
inlägg blev på detta sätt grundläggande. Det hör liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
