Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
23
Martin Weibulls Mémoires de Chanut (1887—88) och Harald
Hjärnes Reformationsriksdagen i Västerås (1892) till de
arbeten, som betecknar det kritiska genombrottet i nordisk
historieforskning. Men det tecknar tiden att, med alla Erslevs
stora förtjänster om dokumentens klassifikation och vad därav
följde, interpretationen av dokumenten inte stod fullt på
samma höjd, att någon ingående undersökning av källornas
beroende av varandra inte företogs och att till följd därav
någon klar bild av den omvandling stoffet varit underkastat
i relationen inte kunde framkomma. Resultatet av Erslevs
värdesättning blev, att brister och förtjänster vidlådde den ena
som den andra källgruppen. Man har, uttalade han, inte
att lägga endast den ena av dem till grund, utan att »taga
hänsyn till begge, sammanarbeta dem och söka sanningen,
där det är mest grund till att se den». En ståndpunkt, där
resultaten lätt löper fara att fluktuera.
Utgångspunkt för en säker värdesättning av källorna
till blodbadets historia måste, såsom Erslev hävdat, vara de
två bevarade aktstyckena. Den väg han med sin
klassifikation anvisat är den väg, som här skall följas.
I samband med återgivandet av det första aktstycket,
Gustaf Trolles klagoskrift, har gjorts gällande, att denna
förelegat redan vid förhandlingarnas början den 7 november.
Det kan, då hela argumenteringen under trycket av vad som
närmast följde kom att helt bortelimineras, inte vara tal om
att skriften inte skulle vara fullt autentisk 1. Mot det andra
aktstycket, sententian, har Huitfeld gjort påståendet, att
Christiern II först efter blodbadet nödgat de andlige att i denna
»giva beskrivet vad de engång rådvis hade sagt honom före,
hans sak därmed att besmycka» 2. Paludan-Muller har,
såvitt man kan se, anslutit sig härtill3. Påståendet är en lös
förmodan. I själva verket visar Uppsalakanikernas relation,
1 Se ovan s. 9.
2 Huitfeld VII, 148.
3 Paludan-Muller, 371.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
