Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Lauritz Weibull.
men där något manifest, ett notorium föreligger, kräves
ingen »aecusatio» *. Bestraffandet av ett brott måste i regel
föregås av bevisföring; vid ett notorium behövs inga vittnen 2.
Men givetvis måste i så fall notorieteten stå fast. Denna
notorietet kan, frånsett »notorietas præsumptionis», antingen
vara en »notorietas juris» eller en »notorietas facti» 3. Under
den förra faller handlingar, som redan genom fullgiltigt bevis,
dom eller tillståelse, till ^in sanningshalt är fastslagna. Fråga
är här om »probatio» och »confessio». Den senare, »notorietas
facti», är given, då handlingen ägt rum inför så många
vittnes-gilla personer eller den offentliga maktens tjänare, offentligt
och vid dagsljus, att ett förnekande vore rena frivoliteten.
Står notorieteten fast, är domarens värv att utan vidare
skrida till dom, sententia. I denna måste självfallet en
förklaring om notorieteten ingå 4.
Gustaf Trolles klagoskrift har sålunda avsett ett
domfällande inte endast för kätteri, utan för uppenbart sådant.
Vad detta kunde betyda, när klagoskriftens bevisföring var ställd
på skruvar, är lätt att inse. Men att yrka straff enbart för
kätteri har inte varit tillräckligt. Ärkebiskopen har också
för egen, andras och kyrkans del måst reservera sig viss rätt.
Kätterilagstiftningen föranledde därtill.
Innocentius III hade redan 1199 föreskrivit, att inom
de områden, som lydde under hans världsliga herradöme,
all egendom, tillhörig kättare, skulle indragas; samtidigt hade
han också under hot om straff gjort de andra världsliga
maktinnehavarna åläggande om detsamma 5. Stadgandet fast-
1 c. 15. G. 2. qu. 1: Manifesta accusatione non indigent; c. 8. de cohab.
cleric. III. 2.
2 c. 17. C. 2. qu. 1: De manifesta et nota pluribus causa non sunt
quærendi testes.
3 c. 15. C. 2. qu. 1. Glossa till manifesta.
é c. 24. de verb. sign. V. 40; c. 10. de cohab. cleric. III. 2; c. 15. de
purg. canon. V. 34. — Jmfr för övrigt München I, 104, 446; Hinschius V,
347, 358, samt där anfördaskällställen; Dziatzko, Die Notorietät im kanonischen
Beweisverfahren (Archiv f. katholisches Kirchenrecht 47, 225); Heiner, Urteile
»in notorio)), smst. 90, 700.
5 c. 10. de hæret. V. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
