Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Lauritz Weibull.
då ha lovat, att det skulle ske ärkebiskopen fyllest efter en
ransakning inom riket, då han inte ville, att saken skulle
ändas i Rom. »Nu finnes det», säger Erslev, »i det
nedskrivna klagomålet det uttalandet: ’Och står mig dem
ingalunda till att anamma till någon vänlig förlikelse för sådant
uppenbart kätteri’, och senare: ’Begärer jag behindring på
allas deras personer, tills eders nåde fångit beråda sig vad
rätt eders nåde är oss pliktig över dem’». Dessa satser,
menar Erslev, kan avlägsnas utan något brott på
sammanhanget i klagoskriften. Satserna torde då förmodas vara
senare inskjutna och inskjutna just på grund av
ordväxlingen (252 f.).
. En granskning av vad Erslev här framlägger visar, att
han i fråga om Christiern II:s proklamation och Olavus
Petri, en av honom i fråga om Stockholms blodbad annars
föga uppskattad historisk berättare, helt förbisett, att
ingendera känner den skriftliga klagan, och att de tvärtemot
verkliga förhållandet låter den muntliga klagan ensam föranleda
processen och domfällandet; det kommer därtill, att de
klagomål, som enligt proklamationen muntligen framförts,
är så gott som ordrätt utplockade ur själva den bevarade
klagoskriften. Under sådana förhållanden blir den anförda
grunden inte en grund för utan mot den muntliga klagans
fakticitet. Vad angår ordväxlingen och dess beviskraft för
sannolikheten därav, ställer Erslev här förhållandena helt
på huvudet. Han utgår utan vidare från att relationens
ordväxling är ett historiskt faktum. Ordväxlingen låter han
så få sitt direkta nedslag i klagoskriften. Men klagoskriften
är äldre än relationen, och relationens författare har därtill
läst och studerat klagoskriften. Nedslaget bör vara motsatt.
För övrigt torde det endast böra framhållas, att de ord i
klagoskriften, som Erslev rubricerar såsom tillägg, dels
markerar i direkt anslutning till kanonisk rätt, att klagan gäller
kätteri, dels utgör en del av själva det slutyrkande, i vilket
skriften utmynnar. Orden är intet tillägg. Att avlägsna dem
är att essentiellt bryta sammanhanget i klagoskriften.
Erslevs bevisföring för sannolikheten av den muntliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
