Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Kristian Erslev och Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian Erslev och Stockholms blodbad.
131
gäller ett par av de anklagade gälla dem alla; det är då,
fortsätter han, det enda naturliga att använda samma
förklaring även i fråga om hänvisningen till
sammansvärjelse-brevet. Sententian är i hans ögon »fullkomligt oförsvarlig»,
»orimlig». Den är, förutsatt — vad han inte betvivlar —
riktigheten av hans argumentering, »himmelskriande
orättfärdig» (257 f.). Att ha påvisat detta, synes han räkna som
huvudresultatet i sin uppsats (262).
Historieforskarens känslor, här så starkt markerade, är
vetenskapen ovidkommande. Dennas enda uppgift är ait
konstatera fakta och sammanhanget mellan fakta. I vad mån
har Erslev här lyckats träffa det rätta?
Vad först angår bannlysningen, är det att framhålla, att
den av Erslev så kallade »listan över de inför påven
anklagade» inte är någon lista alis, utan en supplik till påven av
Gustaf Trolle från 1519 (Acta pontif. Dan. VI, 256), och att
den egentliga avsikten med denna supplik inte är en
bannlysning, utan att få vissa personer, under de straffpåföljder
lagen stadgade för ohörsamhet mot stämningen, ställda inför
rätta och dömda; samtliga var redan förut bannlysta. Det
är riktigt, att av de 1520 i Stockholm dömda endast två
uppföres vid namn i denna supplik. Men Erslev för här ett
alldeles betydelselöst argument i marken. Han har nämligen
slutat sin läsning av dokumentet med själva namnen och
försummat fortsättningen: »och alla och envar, som gjort sig
skyldiga i vad förut relaterats och vilka vid exekutionen av
det brev som i kraft av given befallning kan komma att
beslutas, skall vid namn nämnas» (omnesque et singulos alios
in præmissis culpabiles, etiam in exeeutione litterarum vigore
præsentis commissionis decernendarum nominandos). Det
står verkligen så. Orden ger vid handen, att de som 1519
särskilt namngavs utgjorde endast en del av dem som då
anklagades och var bannlysta.
Vill man söka fastställa, om de som dömdes 1520
verkligen, som sententian anger, var bannlysta tidigare, måste
en helt annan linje än Erslevs väljas. Utgångspunkten ger
sig då av sig själv: de kanoniska föreskrifter, som var tillämp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
